Euron är idag en valuta i kris och ECB köper statsobligationer i marknaden. Stabilitetspakten har inte alls lyckats med sitt syfte; att se till att inget medlemsland grovt missköter sina offentliga finanser och därigenom skadar hela samarbetet.

För ett land med en egen valuta för en misskötsel av landets ekonomi med sig omedelbara, men hanterbara, konsekvenser, vilket jag skrivit om bland annat här. Ifall staten gör stora budgetunderskott eller ifall landets konkurrenskraft urholkas på grund av ohållbara kostnadsökningar kommer det att synas, på valutan, på inflationen och på räntorna. Svag budgetdisciplin och urholkad konkurrenskraft skulle normalt försvaga landets valuta, ge inflation och räntehöjningar för att hindra inflationen. Den svagare valutan skulle förbättra landets konkurrenskraft och de högre räntorna skulle öka efterfrågan på sparande i landets valuta och minska efterfrågan på krediter. Via valutamarknaden skulle löner och andra kostnader anpassas så att en bättre balans kan uppstå.

Marknadsreaktionen skulle försvåra för staten att fortsätta driva enorma budgetunderskott, då det skulle ha omedelbar effekt på valuta och ränteläge.

Som euroländer har bland annat Grekland och Portugal skyddats från dessa naturliga konsekvenser av vanskötsel. Valutan har inte kunnat falla, vilket hållit tillbaka inflationen. Istället för en valutaförsvagning har ett ökat inhemskt kostnadsläge bara eldat på importen och försvårat för exporten. Ingen nationell och oberoende centralbank har klivit in och bromsat inflationen (eftersom ingen nationell centralbank funnits och eftersom inflationen hållits tillbaka). Så länge man kunnat fortsätta att finansiera sig via låga euroräntor så har man inte behövt ta itu med de inhemska problemen då de förblir relativt osynliga.

För ett euroland blir stabiliteten därmed på ett sätt nästan binär. Antingen har omgivningen förtroende för landets förmåga att hantera sina lån, och då kan de låna upp i euro till låg ränta - eller så tror omgivningen inte på den förmågan, och då blir det kris.

Inför skapandet av euron insåg man att dessa problem fanns. Länder skulle kunna missköta sina ekonomier utan att själva behöva bära alla konsekvenser av det utan hela euroområdet skulle bära konsekvenserna tillsammans. Man insåg att man behövde en finanspolitisk pakt med regler för hur länderna skulle bete sig. Ett fundamentalt problem var dock att man inte kom fram till ett bra sätt att förmå länder att faktiskt sköta sig. Man beslutade om att böter skulle påföras länder som misskötte sig under lång tid. Dessa böter har dock aldrig varit riktigt realistiska.

Euroländerna är allt för beroende av varandra för att kunna straffa varandra och EU:s popularitet är allt för skakig för att de ska kunna gå in och straffa ett land utan allvarliga följder för EU:s legitimitet bland landets befolkning. Det är lätt att tänka sig att det inte skulle tas emot väl bland strejkande greker ifall deras skattepengar skulle gå till att betala böter till EU (och till Tyskland som det säkert skulle ses).

Verkligheten har blivit en annan. Länder som missköter sig straffas inte, utan får stöd. Nu sitter man som bäst och försöker komma på nya regler som ska kunna fungera i verkligheten. Förslag som att alla länders budgetar måste granskas centralt kommer dock knappast att falla i god jord.

Jag tror att man borde ta ett steg tillbaka och fundera över varför reglera behövs. Reglerna behövs därför att de normala konsekvenserna av dåligt skötta finanser och urholkad konkurrenskraft försvunnit. Kanske kan man då försöka återskapa dessa konsekvenser inom eurosamarbetet?

Ett exempel på en åtgärd vore att ändra hur man ser på kreditvärdighet för staterna inom eurosamarbetet.

Normalt kan man använda statsobligationer utgivet av ett euroland som säkerhet för lån i centralbanken till mycket låg ränta. Tanken i det ursprungliga ramverket var att statsobligationerna från ett land som får sitt kreditbetyg sänkt under en viss nivå inte längre får användas som säkerhet i ECB:s repotransaktioner. Detta har dock också visat sig orealistiskt, då en åtgärd som innebär att ett krislands statsobligationer inte längre betraktas som säkra av ECB omedelbart skulle skapa en enorm kris; en kris man aldrig skulle våga sätta igång.

Denna åtgärd skulle vara i princip binär. Från att statsobligationerna ena dagen får användas som säkerhet för lån i ECB (och därmed officiellt ses som närmast riskfria) skulle statsobligationernas andra dagen ha ett dramatiskt lägre värde. Jag tror att vi måste fokusera på att återskapa konsekvenser som gradvis växer. Vi kommer aldrig till ett läge där någon kommer våga använda storsläggan mot ett euroland.

Ett sätt att göra detta, som delvis redan används, men i en vad jag tycker alldeles för liten utsträckning är att ge varje eurolands obligationer individuella egenskaper, baserade på objektiva data, inom ECB-systemet. Det är svårt för ECB att helt sluta acceptera ett lands statsobligationer som säkerhet för lån, men det är inget större problem att kräva extra stora säkerheter när säkerheterna utgörs av mindre säkra statsobligationer.

Med en statsskuld och budgetunderskott av Greklands storlek borde det värderingsavdrag ECB gör vid mottagande av långa grekiska statspapper som säkerhet vara mycket högt, för att skydda ECB från kreditförluster, samt för att sätta press på länder som inte sköter sig. Värderingsavdraget bör enligt mig göras mycket större för svaga staters skuldpapper, så att det vid en oansvarsfull politik blir dyrt att belåna landets statspapper långt innan en verklig statsfinansiell kris är ett faktum. Att en svag politik ger omedelbara och tydliga, men inte katastrofala, konsekvenser, innebär förstås också att en förbättring ger omedelbara och tydliga konsekvenser.

Inom ECB pågår ett arbete för att ta fram nya riktlinjer för värderingsavdrag, men om man ser till diskussionen hittills så sätter jag inget större hopp till en utformning som kommer att innebära någon ordentlig skillnad, och oavsett hur man gör räcker det inte som styrmedel för att hålla länderna i schack, utan detta är endast ett exempel på en möjlig åtgärd på vägen. De styrmedel som behövs är inte kärnvapen som ingen någonsin kommer våga sätta in.