Efter att bland annat USA och Storbritannien stoppat blankning i finansaktier har frågan väckts även i Sverige. Bland de som kommenterat frågan har bland annat Carl Eric Stålberg, som är Swedbanks styrelseordförande och Christer Gardell vid Cevian uttalat sitt stöd för någon form av förbud mot blankning. Rikard Forslid, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skriver här i ett blogginlägg att han ser starka generella argument för att tillåta blankning, men att han vill stoppa blankning i bankaktier.

Forslids argument är framförallt att ett kraftigt kursfall, skapat av blankning, kan leda till en förtroendekris som får spararna i banken att ta ut sina pengar, vilket i sin tur ger en likviditetskris hos banken.

Med tanke på den svåra fundingmarknad som idag råder, så är det inte ett orimligt resonemang.

Jag är dock ändå mycket tveksam till ett förbud mot blankning.

Jag vill börja med den generella frågan om förbud mot blankning, innan jag går in på ett förbud mot blankning av bankaktier under den nuvarande krisen.

Att blanka en aktie innebär att man lånar aktier och sedan säljer dem. Om aktierna faller i pris kan man senare köpa tillbaka dem till ett lägre pris och lämna tillbaka de återköpta aktierna, och därigenom ha gjort en vinst. Att blanka kan med andra ord beskrivas som att man säljer en tillgång på kredit. Motsvarigheten när man köper är att man köper en tllgång på kredit, det vill säga med lånade pengar.

Att köpa aktier med lånade pengar är en väldigt utbredd företeelse, och detta är en företeelse som riskerar att driva upp aktiekurserna bortom nivåer som kan motiveras fundamentalt. Aktieköp med hög belåning är en verklig systemrisk och underlättar skapandet av bubblor. Den motkraft som finns mot dessa aktieköp på kredit är blankningen och dess försäljningar av aktier på kredit. Det finns en symmetri i detta som i bästa fall minskar risken för uppkomsten av bubblor, och därigenom minskar systemriskerna.

Att bara förbjuda belåning för att sälja, men inte för att köpa, skapar en obalans som ökar risken för en bubbla. Om man vill begränsa det ena är det därför viktigt att begränsa det andra. Personligen har jag inget emot att man inför regler som begränsar vilken hävstång mäklare får låta sina kunder ta, både vad gäller blankningar och aktiebelåning, men genom att rubba balansen genom att bara förbjuda den ena sidan, riskerar man att höja riskerna.

Därför är det generella fallet solklart enligt mig. Blankning bör definitivt vara lagligt. Under en verklig hausse kan de som spekulerar i att vi har en övervärderad marknad vara den enda kraft som håller nere priserna på jorden.

Men nu till det specifika fallet med bankaktierna. Låt säga att följande inträffade. Några skrupelfria individer vet hur nervös marknaden är och drar nytta av det genom att börja blanka en bankaktie och sedan sprida ut en rad elaka rykten om banken. Samtidigt fortsätter man att blanka för att skapa intrycket av att marknaden tror på ryktena. Kanske kommer då andra aktörer in på säljsidan och aktien faller dramatiskt i pris. På nyheterna pratas om ryktena och det dramatiska fallet i aktiekursen tycks ge viss stöd åt att ryktena kanske är sanna. Nästa dag börjar spararna, speciellt de med insatta belopp som överstiger gränsen för insättningsgarantin, att ta ut sina pengar. Banken är i det läget, med den ryktesspridning som råder, inte kapabelt att låna upp de pengar som behövs för att klara likviditeten, och banken måste be staten om hjälp eller gå omkull. Detta scenario vore givetvis en stor tragedi. För att försäkra oss mot detta, borde vi inte förbjuda blankning?

Trots scenariot ovan är jag benägen att svara nej på frågan. Inte för att jag vill lämna bankerna helt oskyddade, utan för att jag tror att det finns lösningar med en lägre kostnad för samhällsekonomin och den finansiella stabiliteten.

En första åtgärd vore att permanent stärka insättningsgarantin. Ifall regeringen fattar beslut om att kraftigt förbättra villkoren för insättningsgarantin, vilket gjorts i flera länder, minskar risken för att en bank drabbas av enorma uttag på kort tid. Låt säga att man garanterar insättningar på upp till 2 miljoner (eller 10 miljoner?) istället för upp till 250 000 kr och att man lovar att pengarna vid en konkurs kommer att finnas tillgängliga för spararna efter en mycket kort tid.

Dessutom anser jag att vi bör har ett system i vilket Riksbanken är generösa med likviditetslån till solida banker. Att hjälpa en bank som i grund och botten är solid, men råkar ut för tillfälliga likviditetsproblem, är en huvuduppgift för Riksbanken och en viktig anledning till att vi har centralbanker överhuvudtaget. Systemet måste fungera på ett sätt som innebär att en bank med god soliditet inte kan behöva gå i konkurs för att några rykten sprids om deras stabilitet. Att lösa detta är den verkliga uppgiften. Ett sätt att komma en bit på vägen är det jag diskuterar här, nämligen att sätta upp målintervall för interbankräntor, men detta skulle inte ta oss hela vägen.

Dessutom finns det argument mot ett förbud av blankning i en studie av det blankningsstopp som genomförts i USA, som man kan läsa om här. Studien hävdar både att de oönskade effekterna av blankningen var små, och att flera oönskade effekter uppstått som ett resultat av stoppet. Bland annat har likviditeten minskat, köp/sälj-spreadar stigit och möjligheterna till riskminimering via hedgning har försämrats, vilket tvärt om kan innebära större risker.

Ett sista argument för att fortsätta med att tillåta blankning handlar om moral hazard. Varje stödåtgärd för bankerna bör i möjligast mån vara utformad på ett sätt som skyddar bankernas kunder och samhällsekonomin, men det är inte ett allmänintresse att skydda bankernas aktieägare, eftersom det troligen leder till ett ökat risktagande. Ett förbud av blankning skulle onekligen i hög grad verka genom att aktieägarna får en bättre position, medan spararnas och skattebetalarnas pengar endast skulle ges ett mycket indirekt skydd.

Så, för att sammanfatta så skulle jag vilja se att man kraftfullare skyddar spararnas pengar, gärna genom ett förstärkt insättningsskydd, och att man blir bättre på att hantera likviditetsproblem för solida banker, exempelvis genom en tydligare styrning av situationen på fundingmarknaderna, snarare än att man rycker undan en företeelse, blankning, som faktiskt har en uppgift att fylla genom att agera motvikt mot en stor riskfaktor, aktieköp med lånade pengar.

Detta handlar också om den åsikt jag diskuterar i artikeln om krishantering, som jag också länkade till ovan, om att det är bättre att införa långsiktigt stabila system, än att skjuta från höften och tillfälligt förändra de regler som var tänkta att skapa stabilitet från början.