På di.se skriver Gunnar Örn att det är dags att skrota inflationsmålet. Jag håller inte alls med utan tycker att den senaste tidens utveckling visar varför inflationsmålet är fungerande och mycket positivt för Sveriges ekonomi.

Gunnar Örn påstår att inflationsmålet tvingar riksbanken att föra en procyklisk politik, genom att det tvingar dem att höja räntorna i lågkonjunktur och sänka i högkonjunktur, och vill istället se ett mål för den nominella tillväxten. Jag menar att Örn missar en hel del avgörande faktorer och därmed når helt fel slutsats.

För det första så gäller Riksbankens inflationsmål på 2 års sikt. Riksbanken har inga krav på sig att snabbt komma till rätta med varje avvikelse från inflationsmålet, utan man har som krav på sig att föra en räntepolitik som förväntas innebära att inflationen om 2 år hamnar mellan 1 och 3%. Detta innebär att riksbanken idag har all möjlighet att väga in konjunkturutvecklingen, och detta är faktiskt inte bara en möjlighet, utan de måste ta hänsyn till konjunkturutvecklingen. De ska hålla lägre räntor när de tror på en svagare konjunktur, eftersom en svagare konjunktur på ett par års sikt kommer att medföra ett svagare kostnadstryck, även om kostnadstrycket inte försvinner på någon månads sikt.

För det andra så är det viktigt att förstå varför riksbanken nu kanske kan tänka sig att höja. Di.se har inte som mål att beskriva verkligheten, utan har som mål att beskriva verkligheten på det sätt som maximerar antalet annonsexponeringar. Di.se har mycket riktigt upptäckt att artiklar som innehåller ord som krasch, ras, katastrof och kris får betydligt fler läsare än artiklar som så korrekt som möjligt försöker återge vad som sker i världen. Om man bara såg till vad di.se skriver i sina rubriker skulle man kunna tro att vi har negativ tillväxt, en historiskt mycket hög inflation, historiskt höga räntor och en snabbt stigande arbetslöshet. Enligt de siffror vi har idag har vi tvärt om en mycket god ekonomisk situation. Vi har en tillväxt över 2%, vi har inflation under 5% (mycket under till och med), vi har en lägre arbetslöshet än vi sätt på mycket länge, vi har enorma budgetöverskott, vi har en mycket stark inkomstutveckling och företagen gör mycket goda vinster. Kanske kommer vi få en svag utveckling framöver, men de prognoser som konjunkturinstitutet och riksbanken ger är fortfarande relativt positiva.

Hade riksbanken utgått från vad rubrikerna på di.se säger hade de säkert, som Gunnar Örn, också tyckt att inflationsmålet är hopplöst. Men jag tror inte att riksbanken baserar sin politik på rubriker satta för att sälja annonser. Anledningen till att riksbanken kan tänka sig att höja räntan är att man tror på en ganska god svensk konjunktur för de närmaste två åren, vilket innebär att kostnadstrycket består. Den dagen riksbankens tillväxt-prognoser talar om en recession, med negativ tillväxt, så kan man räkna med att inflationsprognoserna på ett par års sikt också kommer att justeras ned och det kommer att vara slut med räntehöjningar och räntesänkningar tar vid, även ifall oljepriset fortsätter att stiga. Ifall vi får en recession tillsammans med stigande oljepris kommer detta att tvinga fram en ordentlig minskning av vår oljekonsumtion, och sätta press på löner och på övriga priser.

För det tredje är det tydligt att länder med inflationsmål klarat de finansiella stormarna betydligt bättre än de som gör som Gunnar Örn vill, och tar direkt hänsyn till en kombination av inflation och real tillväxt. Federal Reserve i USA gör nästan detta idag, då man har ett dubbelt ansvar för både inflation och real tillväxt och kan låta inflationen stiga ifall tillväxten är låg, för att uppnå just det Örn pratar om.

Detta har visat sig resultera i en vilt svängande amerikansk styrränta och klart negativa följdverkningar. Eftersom tillväxten var låg i början av 2000-talet sänkte man räntan mer än inflationsprognoserna kunde motivera - ner ända till 1%, vilket resulterade i en hejdlös kreditexpansion. När sedan konjunkturen förbättrades höjde man räntan snabbt och hamnade som högst på 5,25%. Följden av detta blev den kreditkris vi idag ser i USA.

Sedan Sverige införde inflationsmålet har vi inte haft en enda större makroekonomisk kris och vi har haft en helt annan stabilitet än innan målet infördes. Givetvis kommer vi att få en kris förr eller senare, oavsett inflationsmål eller ej, men det gäller då att minnas att inflationsmålet är en av anledningarna till att krisen dröjt så länge, inte anledningen till att krisen uppstått.

För det fjärde skulle den modell Gunnar Örn förespråkar kunna ge ganska extrema svängningar i inflationen. Vid en real tillväxt på -2% så behöver inflationen släppas upp mot 7% för att den nominella tillväxten ska hamna kring de 5% han förespråkar. Vad innebär detta för stabiliteten?

För det femte visar modern forskning att inflationsförväntningar spelar en avgörande roll för hur vi beter oss. Genom att ha ett tydligt inflationsmål under många år, och en konsekvent politik för att nå inflationsmålet, har vi lyckats ta ner inflationsförväntningarna, vilket haft en positiv effekt på tillväxten, då investeringsviljan blir bättre när man kan förutse framtiden bättre, då långa räntor blir lägre tack vare låga inflationsförväntningar vilket gör fler investeringar ekonomiska.

Vi ser också en förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt, genom att minska kompensationssprialer och strejker. Med osäkra eller höga inflationsförväntningar kommer löntagare att kräva högre löneökningar, som ger än ännu högre inflationstakt än väntat, som ger ännu högre lönekrav, och så vidare. Det skulle vara oerhört svårt att, när man släppt upp inflationen på en hög nivå på grund av svag tillväxt, förklara för arbetstagarna varför de ska hålla nere sina lönekrav, bara genom att lova att ta ner inflationen när tillväxten väl kommit igång (vilket kan dröja länge med en sådan spiral av kompensationskrav och strejker).

Detta, psykologin kring inflationen, kanske är den viktigaste anledningen till att behålla en jämn inflationsnivå. Det är en omöjlig pedagogisk uppgift att få med hela befolkningen på att de ska hålla nere sina inflationsförväntningar trots att inflationen tillåts stiga under vissa perioder.

Högre och mer osäkra inflationsförväntningar skulle bli en följd, och med det kommer att räntorna måste hållas högre för att få motsvarande inflation, vilket ger lägre investeringar och lägre tillväxt.

En oberoende riksbank med ett inflationsmål har gett oss många goda år. Låt oss inte gå tillbaka till hur vi hade det innan, snälla.