I torsdags höll Svante Öberg tal om det aktuella ekonomiska läget.

Som så ofta nämnde Öberg i anförandet produktivitetsutvecklingen och utvecklingen för enhetsarbetskostnaderna, som han ser som oroande. Jag har talat om detta förut, men eftersom delar av direktionen, och då kanske främst Öberg, fortfarande lägger en sådan vikt vid kortsiktiga förändringar i den uppmätta produktiviteten så kan det vara intressant att diskutera vad detta innebär och vilken påverkan dessa siffror bör ha på penningpolitiken.

När vi talar om produktivitet i dessa sammanhang avser vi vilket värde som skapas per arbetad timme. Allteftersom mer effektiva arbetsprocesser införs och uppgifter automatiseras så kan vi producera mer per timme och produktiviteten stiger. Denna produktivitetsstegring utgör själva kärnan till varför reallönerna kan stiga utan att arbetstiden stiger. Produktivitetsutvecklingen är därför oerhört viktig för vilken löneutveckling som är förenlig med en låg och stabil inflation. Det är mot den bakgrunden som exempelvis Öberg fäster så mycket vikt vid produktiviteten. Vid en första anblick kan detta verka sunt, men enligt mig blir det helt fel, och varför tänkte jag försöka förklara i detta inlägg.

Produktiviteten kan alltså ses som skapat värde per arbetad timme. En släkting till detta mått är enhetsarbetskostnaderna. Detta mått mäter hur mycket man behöver betala arbetskraften för att framställa en enhet av något. Högre produktivitet innebär allt annat lika att fler enheter kan produceras till samma arbetskostnad. Högre löner ger däremot allt annat lika högre enhetsarbetskostnad. Ifall enhetsarbetskostnaderna stiger i för hög takt under en lång period måste företagen kompensera sig för detta via högre priser och vi får inflation. Ändå menar jag att enhetsarbetskostnaderna och produktiviteten inte är speciellt intressanta för vilket räntebeslut man fattar vid enskilda penningpolitiska möten.

Först och främst så är drivkrafterna bakom produktivitetsutvecklingen normalt sett livskraftiga och långvariga. Den tekniska utvecklingen kan ibland göra utvecklingshopp, men den effektivitetshöjning som en sådan utveckling leder till kommer ändå att slå igenom stegvis under många år. Den underliggande produktivitetsutvecklingen förändras sällan dramatiskt från ett kvartal till ett annat eller ens från ett år till ett annat. Däremot kan man se att den underliggande produktivitetsutvecklingen skiljer sig åt mellan olika decennier och olika epoker.

Om man accepterar att den underliggande produktiviteten inte är snabbrörlig så tvingas man också att acceptera att de enorma svängningar som produktivitetssiffrorna visar på kvartalsnivå och årsnivå inte handlar om underliggande effektivitetsutveckling, utan om andra faktorer.

Dessa övriga faktorer är många och går normalt inte att kvantifiera förrän i efterhand.

En viktig faktor är att produktivitetshöjande investeringar tar tid på sig innan ge ger full effekt. Detta har undersökts, exempelvis i en studie av Brynjolfsson och Hitt. I den studien undersöktes ca 600 stora amerikanska företag och hur deras produktivitet steg tack vare investeringar i IT. Studien visade att det kunde ta ända upp till sju år innan effektivitetsvinsterna slagit igenom fullständigt.

Detta är inte heller speciellt svårt att tänka sig. Stora investeringar i nya maskiner, nya IT-system eller nya anläggningar innebär inledningsvis en omställningskostnad. Produktiviteten kan till och med, vid stora förändringar, förväntas falla när en ny maskin, fabrik eller ett nytt IT-system tas i drift. Efter ett tag, när allt fler lär sig det nya och barnsjukdomarna hanterats, så stiger effektiviteten. Redan med insikten om att produktivitetsutvecklingen kan komma många år efter investeringar så förstår vi att det är ett problem att titta på produktivitetsutvecklingen för enstaka kvartal eller enstaka år.

Ironiskt nog kan alltså en period av stora effektivitetshöjande investeringar sammanfalla med en låg produktivitetsutveckling, utan att detta alls är att ses som något negativt eller något som kan förväntas driva upp den framtida inflationen. Tvärt om innebär dessa effektiviseringshöjande investeringar ett tryck nedåt på inflationen många år framåt.

Det finns en rad vetenskapliga studier som studerat denna fördröjning mellan investeringar och produktivitetsutveckling och visat på ytterligare anledningar till fördröjningen. Exempelvis leder ofta en effektivisering hos ett företag till att konkurrenter följer efter. De får då också utstå lite sämre produktivitet i en period, men bättre produktivitet på sikt.

Mot denna bakgrund är det viktigt att betrakta investeringar och produktivitet tillsammans. Vid en hög investeringstakt bör man inte oroa sig allt för mycket för en svag produktivitetsutveckling. Under långa epoker av låg investeringstakt och litet innovationsarbete ska dock en svag produktivitetsutveckling tas på mycket stort allvar.

En annan faktor som påverkar produktivitetssiffrorna oerhört mycket, utan att påverka den underliggande effektivitetsutvecklingen, är stora förändringar i efterfrågan. Oavsett om efterfrågan på en viss vara stiger snabbt eller faller snabbt så kan det innebära att produktiviteten tillfälligt faller. Ifall efterfrågan på en vara stiger plötsligt kan man initialt behöva använda mindre optimala produktionsresurser för att framställa varan, tills dess att investeringar som kan höja produktionstakten på ett effektivt sätt hunnit genomföras.

Om efterfrågan faller plötsligt får man troligen ännu större problem med produktiviteten. Man kan inte samma dag som man inte har full beläggning slippa undan arbetskraftskostnaderna för den lediga delen av kapaciteten.

Mot denna bakgrund gäller det att förstå att produktivitetssiffrorna på kort sikt inte blir rättvisande vid plötsliga förändringar i efterfrågan. Det är orimligt att se på siffran över produktiviteten under det fjärde kvartalet 2008 (eller 2008 alls) och tro att den fallande produktiviteten handlar om att svenskt näringsliv blivit mindre effektivt. Istället handlar det om att man inte kunnat sänka arbetskraftskostnaderna i samma takt som efterfrågan fallit. Man beslutar inte om varsel samma dag som man har lägre efterfrågan och efter att varslen lagts tar det ytterligare tid innan kostnaderna försvinner för företaget.

Utöver detta finns det många mindre faktorer som skapar oreda i den kortsiktiga produktivitetsutvecklingen. En sådan är tillfälliga chocker som orsakas av politiska beslut gällande arbetsmarknadens funktionssätt, som antingen för in nya grupper på arbetsmarknaden, eller som lyfter bort grupper från arbetsmarknaden. Sådana åtgärder producerar effekter på den upmätta produktiviteten som är motsatta de effekter sådana åtgärder får på kostnadstrycket. Exempelvis ifall en kraftig sänkning av a-kasse-ersättningen skulle leda till att personer som tidigare stod utanför arbetsmarknaden tog lågavlönade arbeten, så skulle detta minska kostnadstrycket i ekonomin, men sänka den uppmätta produktiviteten.

figur 1. Utvecklingen för enhetsarbetskostnaderna har sedan införandet av inflationsmålet i princip inte sagt något alls om kommande inflation. Möjligen säger enhetsarbetskostnadsutvecklingen något om den samtida inflationen; både topparna för enhetsarbetskostnadernas utveckling mellan 2000 och 2001 och för den mellan 2006 och 2008 hänger samman med år med hög inflation. Som framåtblickande indikator har dock enhetsarbetskostnaderna under denna (visserligen korta) period varit värdelös.

Spikarna som vi ser i diagrammet för 1996, 2001 och 2007/2008 följdes inte av stegrande inflation, utan av fallande inflation, i varje fall så här långt. Inte heller följdes den negativa utvecklingen under 2004-2006 av deflation, utan av stigande inflation. Spikarna i enhetsarbetskostnaderna sammanfaller i första hand med fallande efterfrågan som skapat ledig kapacitet och i andra hand med höga investeringar. Bottnarna sammanfaller väl med perioder då ledig produktionskapacitet tagits i anspråk.

För att slippa få produktivitetsutvecklingen gömd av investeringscykeln och efterfrågecykeln behöver man studera produktivteten under i varje fall en hel konjunkturcykel.

figur 2. Om vi studerar ett 8-årigt medelvärde för enhetsarbetskostnaderna så ser utvecklingen under detta decennium allt annat än dramatisk ut. Vi har sett en stadig utveckling nära Riksbankens inflationsmål.

Den svaga produktivitetsutveckling som siffrorna antydde under 2007 och 2008, som alltså inte alls behöver ha något som helst att göra med en långsiktigt sämre produktivitetsutveckling eller högre inflation på varken kort eller lång sikt, var kanske det som avgjorde att Riksbanken i september valde att höja räntan, trots snabbt fallande inflation, fallande inflationsförväntningar, finanskris och allt svagare konjunktur.

Vid presskonferensen efter beslutet framhöll Stefan Ingves tre skäl till att man valde att höja. Inflationen var fortfarande för hög, inflationsförväntningarna, som visserligen fallit, var också fortfarande för höga, och produktivitetsutvecklingen var svag. Alla dessa tre argument var väldigt svaga, vilket jag också skrev efter beslutet här. De väldigt svaga argumenten för en höjning då, känns inte direkt starkare idag.

Protokollet till det penningpolitiska mötet vid vilken höjningen beslutades om avslöjar också att produktivitetsutvecklingen var en av de viktigaste faktorerna. Kanske blev den den avgörande faktorn, men om det kan vi bara spekulera. Samtliga ledamöter nämnde produktivitetsutvecklingen, och de tre ledamöter som röstade för en höjning uttryckte tydlig oro för utvecklingen. Om de inte hade oroat sig för denna utveckling hade de kanske inte trotsat den samlade expertisen och mitt under en extrem finanskris med prisras på allt från råvaror till tillgångar valt att höja räntan.

När jag ändå är igång måste jag kritisera Öberg för att han fortfarande förvirrar om inflationstakten, vilket jag skrev om här. I torsdagens anförande står det bland annat att "Livsmedelspriserna ökade med cirka 5 procent i januari och drar fortfarande upp inflationstakten". Det Öberg menar är förstås inte att livsmedelspriserna steg med 5% från sista december 2008 till sista januari 2009, vilket skulle vara den ordagranna tolkningen, utan att livsmedelspriserna steg med ca 5% mellan 15 januari 2008 och 15 januari 2009.

Det absolut mesta av den prisökningen skedde under de första sex månaderna under den nämnda tidsperioden och dessa månader kommer att rulla ur statistiken under det närmaste halvåret. Många förstår förstås att Öberg inte menar det han faktiskt säger, men det är onödigt att uttrycka sig på det sättet han gör, eftersom det alltid kommer att lura någon. Det är av yttersta vikt att direktionen kommunicerar mycket tydligt om inflationstakten, för att skapa förtroende för inflationsmålet och stabilisera inflationsförväntningar.

Slutsatser

Den viktigaste slutsatsen är att produktivitets-siffror endast säger något på lång sikt och bör ses som genomsnitt över hela epoker eller cykler. På kort sikt är det oerhört svårt att justera för de effekter som investeringar, förändringar i efterfrågan och andra faktorer har. Fördröjningen mellan kostnaderna för effektivitetshöjande investeringar och vinsterna kan vara såpass långa att man under många år ser en svag produktivitetsutveckling trots (och tack vare) ett febrilt effektiviseringsarbete, och man kan under vissa perioder av låga investeringar se en enorm uppmätt produktivitetsutveckling på grund av att tidigare gjorda investeringar utnyttjas allt bättre.

En av anledningarna till att Riksbanken sänkte räntan för lågt 2005 var just att de lurades av de tillfälliga effekter på produktivitetssiffran som gav en negativ utveckling för enhetsarbetskostnaderna 2004. En överdriven tilltro till kortsiktiga BNP- och produktivitetsiffror spelade alltså en roll i både de allt för låga räntorna under åren 2005-2006 och i de allt för höga räntorna 2008. Jag tycker att Riksbankens direktion borde fundera över om produktivitetsutvecklingen verkligen är något de borde fästa en sådan vikt vid i det korta perspektivet.