Under finanskrisen och i samband med kronfallet, så har frågan om en svensk euro-anslutning blivit allt mer aktuell. I måndags presenterade dessutom SVT och Sifo en opinionsundersökning som visade på ett icke statistiskt säkerställt övertag för ja-sidan¹.

År 2003 röstade jag för att Sverige skulle införa euron som valuta. Jag såg då ett antal goda skäl för ett euro-inträde.

För det första skulle svenska företag få en enklare situation genom att utgifter och inkomster i högre utsträckning skulle kunna tas i samma valuta. Mindre tid och pengar skulle behöva läggas på finansiella frågor som valutaförändringar och valutasäkringar och mer på den produktiva verksamheten. Att ge människor möjlighet att fokusera på rätt saker är oerhört viktigt.

För det andra såg jag det som lockande med en överenskommelse stater emellan om långsiktigt stabila statsfinanser. Ett starkt internationellt ramverk skulle kunna hålla svenska politiker, som annars haft en historia av svag kostnadskontroll, i skinnet. Det är lockande för enskilda politiker att inför ett stundande val brassa på med stimulans utan att ta hänsyn till vad som sker efter valet, men med ett starkt internationellt regelverk skulle sådant kunna bli mindre lockande.

För det tredje såg jag det som lockande att cementera centralbankens oberoende och penningpolitikens fokus på inflationstakten.

Slutligen, för det fjärde, såg jag det som att vi faktiskt indirekt styrs väldigt påtagligt av den penningpolitik som förs i ECB. Sveriges Riksbank kan inte alltid sätta en ränta helt baserad på svenska faktorer, och svenska företag finansierar sig inte enbart i svenska kronor och placerar inte enbart i svenska kronor, utan ECBs agerande påverkar oss högst påtagligt. Det går att argumentera för att det då är bättre att bli en del av ECBs underlag för deras penningpolitik, än att påverkas av den utan att påverka den.

Sedan dess har två av dessa argument börjat kännas som allt svagare.

Under de senaste åren har stödet för långsiktig finanspolitisk balans stärkts bland Sveriges politiker. Samtidigt har EUs stabilitetspakt urvattnats allt mer. Idag är Sveriges finanspolitiska ramverk överlägset de flesta euroländers vad gäller att skapa långsiktigt stabila statsfinanser. Att få hjälp av den europeiska stabilitetspakten för att åstadkomma inhemsk stabilitet känns idag som ett svagt argument. Tvärt om kan man argumentera för att vi inte vill fastna i en situation där vi påverkas av andra euroländers svaga finanspolitik. Jag har tidigare skrivit om problemen med spreadar mellan euroländernas obligationer här. Dessa spreadar påvisar de utmaningar som finns för en valutaunion utan en gemensam finanspolitik eller i varje fall ett starkt gemensamt finanspolitiskt ramverk.

Stödet för den oberoende Riksbanken och för inflationsmålet har också stärkts. Givetvis kommer dessa företeelser alltid att ifrågasättas men idag känns systemet som väldigt etablerat jämfört med hur det kändes för sex år sedan när vi stod inför folkomröstningen. Ironiskt nog kändes det som att detta stöd för Riksbankens oberoende utvecklades just under euro-debatten. Politiker som tidigare ställt sig skeptiska till Riksbankens oberoende och till inflationsbekämpning hyllade plötsligt Riksbanken och deras förmåga att balansera ekonomin och uttryckte stor oro över att ECB aldrig skulle kunna göra ett för Sverige lika bra jobb.

Det har även tillkommit nya argument mot en euro-anslutning.

Valet att stå utanför euron har inneburit att svenska problem blivit synliga väldigt snabbt via kronans utveckling. I Sverige uppstår vid varje större kronförsvagning en debatt om vilka problem som finns. Att problemen omedelbart blir synliga via valutan gör att vi hela tiden måste hålla oss på alerten vad gäller balanserna i ekonomin. Inbäddade i eurozonen kan enskilda länder bygga upp enorma obalanser utan att tydligt se konsekvenserna. Ett flertal euroländer har idag valutor som är väldigt starka i förhållande till de makroekonomiska realiteter som råder inom landet. Så länge vi hade tillväxt överallt kunde dessa obalanser odlas utan att valutan straffades av marknaden. Först när tidvattensvågen av tillväxt och billigt kapital drar sig tillbaka exponeras till slut de håligheter som tillfälligt fyllts igen av snabbt flödande krediter. När situationen går så långt att marknaden börjar applicera en ordentlig riskpremie på landets räntepapper blir krisen ordentligt synlig.

Länder med egna små valutor, såsom Sverige och Island, drabbas mer omedelbart vid en kris. Detta kan lätt misstolkas som att de drabbas hårdare. Jag skulle påstå att motsatsen gäller. Med en egen liten valuta drabbas du snabbare och detta hindrar allt för stora obalanser från att uppstå. Möjligen hade ett euro-anslutet Island fått en mindre dramatisk utveckling på krisen, men man hade fått betala genom att krisen skulle ha blivit värre och mer utdragen när den väl kom. Irland är typexemplet. Efter en investeringsboom pådriven av att man satt med en penningpolitik lämplig för ett stillastående Tyskland, som innebar alldeles för låga räntor, så sitter man nu i motsatt situation, med deflation och utan möjlighet att ta till de åtgärder som de skulle behöva. Medlemskapet i euron maskerade länge Irlands obalanser, men förr eller senare måste de ändå rättas till, och kan de inte rättas till via valutan, så får det ske på annat vis.

Den gemensamma valutan kan på detta sätt lätt bli en medicin som stoppar den första huvudvärken som uppstår vid en sjukdom. Ifall sjukdomen inte blir något mer än en mild förkylning så har värktabletten gjort sitt jobb väl. Om huvudvärken däremot är ett första tecken på allvarlig, men botbar, sjukdom, så kan värktabletterna innebära att man inte hanterar sjukdomen förrän värre symtom uppstår. Den svaga svenska kronan är inte problemet i den här krisen; den är ett symtom på en sjukdom. Att få symtomen att försvinna gör inte att vi blir av med sjukdomen.

Sverige tvingas genom sin lilla egna valuta att vara lite bättre än omvärlden och hantera sina problem snabbare. Ifall man lyckas med detta får man å andra sidan ordentlig utdelning. De länder som lyckas med att långsiktigt förvalta en öppen ekonomi med en egen valuta, såsom Schweiz, klarar också av djupa kriser mycket bättre eftersom utgångsläget är mer balanserat.

Det allra starkaste skälet mot en snabb euroanslutning är dock enligt mig att det fortfarande inte finns något starkt och övertygande folkligt stöd för att byta valuta. Det är oerhört viktigt att stora genomgripande förändringar har ett folkligt stöd. Vi har haft en folkomröstning, och givetvis ska resultatet i den folkomröstningen inte gälla för alla framtida generationer svenskar, men innan man river upp den folkomröstningen måste man kunna argumentera för att folket faktiskt bytt åsikt på ett djupare plan. Det är absurt att kalla till en ny folkomröstning i syfte att återstarta debatten, eller för att några enstaka opinionsundersökningar visar på ett övertag för Ja-sidan.

Därför vill jag idag inte se en ny euro-omröstning. Om ett antal år kan dock situationen återigen se annorlunda ut. Kanske lär sig euroländerna något av krisen och skapar bättre och mer livskraftiga statsfinansiella ramverk som ett reslutat av dem. Men vi bör inte stressa in förrän vi ser att euron faktiskt kan bidra med något mer än värktabletter för ekonomin.

Min slutsats är att jag hade fel när jag röstade ja till euron 2003. Jag missbedömde utvecklingen för stabilitetspakten och för det svenska finanspolitiska ramverket, samt för Riksbankens oberoende. Jag vill idag inte se en svensk euro-anslutning, eller någon ny folkomröstning.

¹ Diverse medier rapporterade förstås om undersökningen som att en majoritet av svenskarna är för euro-inträde, men det vet vi förstås inte.