Att skillnaden mellan reporäntan och bankernas upplåningskostnader, samt skillnaden mellan bankernas upplåningskostnader och bolånetagarnas räntor stigit markant är nog känt för de flesta ränteintresserade. Sammantaget har detta medfört en mycket hög bolåneränta i förhållande till reporäntan, samt en hel del ilska bland låntagare som sett sina räntor stiga.

Regeringen har ägnat sig åt så kallad moral suasion och skällt på bankerna om marginalerna, antingen för att vinna politiska poäng eller för att faktiskt hålla nere räntemarginalerna. Möjligen har metoden hjälpt något med det första målet, men det är inte direkt tydligt att metoden varit effektiv för att uppnå det andra målet. Finansministern tycks dock tro att metoden fungerar och har fortsatt skälla idag. Man har också beslutat att ge finansinspektionen i uppdrag att granska marginalerna och nu hörs starka röster för att regeringen ska ge SBAB instruktioner att sänka räntemarginalerna för att ge storbankerna konkurrens. Jag tror inte att dessa åtgärder skulle innebära någon signifikant förbättring av konkurrensen, och möjligen till och med en försämring. I detta inlägg vill jag förklara varför, och vad jag tror skulle hjälpa på riktigt för att återställa konkurrenssituationen.

I debatten syns sällan en diskussion om vad som orsakat de högre marginalerna och utan förståelse för vad som har hänt är det också svårt att verkligen förändra något. Den förklaring som söks tycks ofta vara att storbankernas beslutsfattare är onda och giriga utsugare.

Visserligen är det mycket möjligt att bankirerna är ovanligt giriga personer och helt klart vill bankerna maximera sin vinst. Denna girighet och vinstmaximering är dock inte något som har uppstått under det senaste året, medan marginalerna har rusat iväg. Bankerna var lika vinstmaximerande 2007, när räntemarginalerna var rakbladstunna, som de är idag.

Det som skiljer sig mellan 2011 och 2007 är nog inte att bankirerna är girigare nu än då, utan att de har en annan tro om hur man bäst tjänar pengar på utlåning.

Före krisen hade flera stora banker på den svenska marknaden en tillväxtstrategi samtidigt som flera aktörer, både utländska storbanker och nya svenska banker, försökte slå sig in på marknaden. Bostadsutlåning förde med sig mycket låga kostnader både vad gäller finansiering och upprätthållande av buffertar. Det fanns inga problem med att låna ut för mycket; kapitalkraven innebar egentligen aldrig någon begränsande faktor för utlåningen och billig marknadsfinansiering var tillgänglig närmast i obegränsad mängd. En bank premierades för att den var stor; en stor bank sågs som en stabil bank och tillsammans med de skalfördelar som en stor bank kunde uppnå i administrationen sågs tillväxtstrategin som närmast självklar. Man expanderade geografiskt, man köpte upp andra banker och man försökte locka fler kunder att låna mer på hemmamarknaderna. Framtiden var större banker.

Man kunde då höja vinsten genom att få fler att låna, även om man fick jaga denna volymtillväxt med allt lägre räntemarginaler. Eftersom flera ville höja sina volymer tvingades även de som bara ville försvara sina marknadsandelar att hänga med på lägre marginaler. Både banker, deras aktieägare och låntagare mådde utmärkt - på kort sikt.

Detta är också grunden för god konkurrens; aktörerna lånade inte ut till låga marginaler för att vara snälla, utan för att de såg det som att de kunde tjäna pengar på att vinna kunder.

Krisen har vält omkull på detta förhållande. Utlåningen visade sig många gånger vara en ren förlustaffär när kunderna inte kunde betala tillbaka eller när bankerna inte längre kunde finansiera sig på samma sätt. En stor balansräkning ses inte idag som en fördel. Utlåning måste finansieras på ett hållbart sätt och kapitalbuffertar mot förluster måste hållas. Detta är rimliga förändringar, men de för också med sig att incitamenten för en bank som vill tjäna pengar förändras. Att växa ses för de flesta banker inte som något självklart positivt idag. Tvärt om vill många banker krympa och fokusera sin verksamhet, något som centralbanker världen över försöker kämpa emot.

Banker världen över har precis gjort stora förluster och de som klarat sig undan förluster har oftast sätt sina vinster rasa. Sektorer som går igenom en period av förluster eller svag lönsamhet fokuserar ofta på konsolidering och marginaltillväxt, med minskade tillväxtambitioner och svagare konkurrens om kunderna som följd. I detta fall förstärks detta av förändringar i regleringarna för hur utlåningsverksamhet fungerar.

Ett talande exempel på denna omvändning kommer från den kanske mest tillväxtfokuserade svenska banken före krisen, Swedbank. Före krisen höll man sig med en låg kapitalbuffert och försökte växa både inom landet och i Östeuropa med generösa lån till låga marginaler. Om man läser om bankens prioriteringar för 2011 kan man läsa:

"Swedbank eftersträvar en hållbar tillväxt. Detta innebär att Swedbank inte kommer att växa snabbare än vad vi anser vara uthålligt både för våra kunder och oss själva, oavsett marknadens tillväxt."

Ett annat talande exempel på hur synen på bankrörelser förändrats är att marknaden idag värderar Nordea, som anses som en stabil och vinstgivande bank, till ett lägre värde än deras egna bokförda kapital. Ifall Nordea utan kostnader skulle kunna upphöra med all verksamhet och sälja allt de ägde till bokfört pris och likvideras, så skulle aktieägarna tjäna på detta. Aktiemarknaden tycker mest att Nordeas verksamhet är en belastning.

Vem vill investera pengar i en bank idag, om sådan verksamhet mest ses som en risk och ett problem? Vill du? Vem vill idag starta en bank som satsar på massutlåning till bostadsägare? Vilken internationell bank vill idag binda kapital för att slå sig in på den svenska marknaden? Kanske någon, men inte är exemplen många.

Problemet är alltså att ingen är speciellt intresserad av att växa idag. Detta är delvis ett övergående tillstånd som ett resultat av engångsförändringar, och situationen kommer att återgå något med tiden, men vi ska inte förvänta oss att situationen återgår till hur den var före krisen, vilket nog inte heller så många vill att den ska. Förutsättningarna för att driva bank har förändrats i grunden.

Om man förstår att bankerna inte idag är speciellt sugna på att växa ter sig också vissa av regeringens uttalanden något svåra att förstå.

Ett råd som ofta nämns handlar om att man som kund ska sätta press på bankerna och spela ut dem mot varandra. Detta är visserligen alltid ett gott råd; det är utmärkt om kunderna förhandlar och väljer det bästa alternativet. Prisjämförelsesajter och diskussionsforum kan stärka kunden och förbättra konkurrensen. Men, i och med att bankerna idag är mycket mindre sugna på att låna ut pengar till dig så hjälper denna metod mycket sämre än förr. Om en bank inte bryr sig så mycket om att få fler lånekunder, hur meningsfullt är det då att kräva lägre räntor för att man ska bli kund hos dem? Man har som kund som kräver låga räntor inte något att erbjuda som banken vill ha.

De metoder som regeringen vill använda idag är som sagt att sätta press på de marknadsledande bankerna. För då något av detta med sig att vi kommer att få fler aktörer på svensk bankmarknad som vill ta marknadsandelar? Knappast. Om de fyra stora sänker marginalerna som ett resultat av press från regeringen, så skulle det per definition innebära minskade räntemarginaler här och nu, men också att intresset för alternativa spelare att satsa på denna marknad minskar ytterligare. De fyra stora skulle se sin dominerande position stärkas ytterligare och pressen på att rationalisera verksamheten minska och på sikt skulle kundernas villkor försämras. Konkurrensen kan inte ökas genom att tvinga de dominerande aktörerna att ge bättre villkor.

Om vi ser på den andra idén som oppositionen stödjer, att SBAB sänker räntemarginalerna genom att låta sin vinst minskas, då skulle väl konkurrensen förbättras?

Tja, för att svara på den kan vi först fråga oss om SBAB gör någon vinst och hur mycket man skulle kunna minska marginalerna om man offrade en stor del av vinsten. SBAB gjorde under 2010 en vinst på 577 miljoner kronor, med en total utlåning på ca 249 miljarder kronor. Utslaget per utlånad krona var vinsten således ca 0,23 öre. Uttryckt som räntemarginal blir detta ca 0,23%. Om SBAB under förra året låtit låntagarna ta del av halva vinsten skulle dessa få en räntesänkning på ca 0,12%. Vi kan dock notera att under de första 9 månaderna i år har SBAB nästan inte gått med vinst alls.

Men om vi tänker oss att regeringen till och med säger åt SBAB att sänka marginalerna med låt säga 75 punkter även om det leder till förluster, samt skjuter in en massa kapital så att de kan växa i hög takt trots förluster utan att kapitaltäckningen blir ansträngd?

Tja, inte kommer det direkt göra några nya aktörer mer lockade att agera på svensk bolånemarknad. På kort sikt skulle man få ett alternativ som erbjuder lägre räntor och möjligen skulle också storbankerna pressa marginalerna något för att de, även om de inte är så intresserade av tillväxt, inte heller vill förlora så många kunder. På lång sikt innebär det att alla mindre aktörer och alla utländska aktörer kommer att stängas ute, med en ännu sämre konkurrenssituation som följd. SBAB, som inte längre strävar efter att göra vinst, kommer att få allt svagare incitament att genomföra smärtsamma kostnadsminskningar och effekten av deras statligt subventionerade bolån skulle på sikt minska.

Istället för att gnälla på de existerande storbankerna borde regeringen fundera över hur man kan få in nya aktörer som vill växa; det är det enda sättet som på lång sikt faktiskt kan förändra konkurrenssituationen och faktiskt ge storbankerna anledning till nervositet. Även om jag inte har något färdigt åtgärdspaket att presentera så är jag övertygad om att det finns mycket att göra för att stödja nya och små spelare som vill växa på svensk bolånemarknad och utmana storbankerna. Man kan arbeta med att se till att den svenska räntemarknaden, som idag domineras av storbankerna, öppnas upp och blir mer transparent. Man kan se till att förenkla för mindre spelare att ge ut bostadsobligationer, man kan se till att regelverk och avgifter inte är utformade så att de drabbar mindre spelare, man kan se till att mindre spelare får bättre tillgång till Riksbanken, och så vidare. Rimligen kan regeringen tänka ut åtgärder som lockar nya spelare till svensk bolånemarknad och återställer konkurrenssituationen. Att sätta press på de existerande storspelarna och få dem att sänka är att ge upp hoppet om att få till verklig konkurrens mellan aktörer som faktiskt vill få nya kunder. Framtiden bör innehålla fler, men mindre och hungrigare, banker. De åtgärder som presenterats leder snarare till färre.