Frågan är måhända aningen off topic, men det är ju frivilligt att svara på den.

På denna blogg argumenters ständigt för att riskbanken till varje pris skall eftersträva en positiv inflationstakt. Jag ifrågasätter tanken att en positiv inflationstakt har ett egenvärde.

Om man tänker sig ett samhälle utan utrikeshandel, exempelvis en global tull- och valutaunion, i vilken den aggregerade nominella utgiftsvolymen ökar med cirka en procent per år och den verkliga BNP ökar med cirka två procent per år torde resultatet bli en deflationstakt på cirka en procent per år.

På vilket sätt skulle detta samhälle bli rikare av att öka tillväxttakten i den aggregerade utgiftsvolymen till cirka 4 procent och att byta den årliga deflationstakten på cirka en procent mot en årlig inflationstakt på cirka två procent? Såvitt jag kan förstå blir den enda följden att marknadsräntorna med tiden stiger ungefär så mycket att den expansiva effekt som måhända initialt skulle uppträda med tiden helt upphör.

Och, om en permanent expansiv effekt enligt din tro kommer att uppträda, varför blir inte samhället i så fall ännu rikare genom att stegra tillväxttakten i den nominella aggregerade utgiftsvolymen ännu mer?

Enligt min mening är det tillräckligt att den aggregerade utgiftsvolymen per capita inte faller för att undvika en elakartad deflation, medan annan deflation av andra orsaker är helt harmlös.

Inflation leder, enligt min övertygelse,till högre reala loch mera volatila lånekostnader, vilket knappast stegrar samhällets välstånd. Obefintlig inflation och dess följd låga, stabila och tämligen förutsägbara lånekostnader ger i sig mera välstånd.

Posted by Flavian on februari 20, 2009 at 12:12 em CET #

Janne Långben skrev följande.

"En fiatvaluta kan inte tolerera en krympande kapitalmängd i den mån att kreditvolymernas räntekostnader är högre än deflationstakten. Detta leder till kollaps av kreditmarknaden samt valutan som krediterna är givna i."

Eh, öh; jag fattar inte vad du menar.

Posted by 81.224.208.117 on februari 20, 2009 at 03:20 em CET #

Hejsan Flavian!

Det du tar upp är en oerhört intressant och långt ifrån enkel diskussion. Låt mig dock börja lite.

Anledning till att jag tror att man bör sikta på en låg positiv inflation är följande:

Inflation och deflation är båda av ondo. Jag ser dock inte att vi har en helt symmetrisk skadeverkan från de två oönskade fenomenen. Jag tror att en deflation på 2% är mer skadlig än en inflation på 2% i det nuvarande systemet.

Eftersom vi alltid kommer att ha en viss avvikelse mellan mål och utfall är det då rationellt att sikta på en svagt positiv inflation, för att minimera skadeverkan av prisförändringarna.

Posted by Sloped Mind on februari 20, 2009 at 11:59 em CET #

Varför är en deflation som beror på ökande produktion skadlig? Jag förstår att en deflation som beror på att den nominella aggregerade utgiftsvolymen minskar/kollapsar är problematisk därför att alla

skulder växer okontrollerat vilket

leder till att hela ekonomien paralyseras, men den typ av produktionseldade deflation som förekom mellan 1873 och 1896 medöförde ju, åtminstone under de av guldmyntfoten dikterade restriktionerna på den nominella penningmängden, att den verkliga penningmängden ökade snabbare än vad som hade varit fallet utan prisdeflationen.

Detta måste väl ha varit bättre än motsatsen, eller?

Posted by Flavian on februari 21, 2009 at 01:09 fm CET #

Tja, nu börjar vi närma oss sanningen. Givetvis är det sant att den nominella räntan knappast kan understiga noll, om än att det inte är helt sant under en guldmyntfot.

Under en guldmyntfot måste de räntor man kan erhålla jämföras med vad det kostar att förvara fysiskt guld. Antag att den kostnaden är 1% av kapitalet per år. E-gold tar ut en avgift på 1% per år samt en minimiavgift vars storlek jag glömt. E-gold förvarar alltid aningen mer fysiskt guld än kunderna är berättigade till. E-gold kan alltså inte gå omkull på grund av en bank run.

En bank som erbjuder -0,5% ränta på ett konto som är denominerat i guld kan således vara ett konkurrenskraftigt alternativ till den typ av idiotsäkra "banker" som beskrevs i föregående stycke.

Faktum är att det finns en japanskt företag som erbjuder konton denominerade i guld, men inte äger så mycket som ett enda gram guld. Alla tillgångar består av fordringar denominerade i guld och begär man utbetalning erhåller man den mängd japanska yen som motsvaras av kontobehållningens storlek omräknat med hjälp av guldets dagsnotering räknat i yen.

Har man en kontobehållning motsvarande ett gram guld och guldet dagsnoteras till 2956 yen är alltså banken skyldig att ofördröjligen tillhandahålla 2956 yen. Däremot kostar en guldtacka med en vikt om ett gram guld mer än så.

Det hela kan jämföras med en privatemitterad fiatvaluta med en peg till guldet.

Vad som är intressant är att denna bank för tillfället "betalar" en ränta på minus 0,5%, vilket skall jämföras med e-gold som tar ut en förvaringsavgift på 1% samt en minimiavgift.

Alltså är det inte riktigt sant att den nominella marknadsräntan inte kan understiga noll, men det är nästan sant. Det är också mera sant under en ren pappersvaluta.

Sedan har du givetvis rätt såtillvida att under förutsättning att jämviktsräntan vore minus 10% per år så kan inte den nominella räntan falla så lågt med den påföljden att detta leder till en våldsam lågkonjunktur. Det var ungefär det som hände 1929-1932. Jämviktsräntan under den tiden låg helt uppenbart en bra bit under noll, men marknadsräntorna en bit över noll.

Jag menar dock att ett sådant tillstånd under en guldmyntfot alltid måste vara tämligen tidsbegränsat av det skälet att det som hände under denna period var att en enorm mängd kreditmynt med nominellt värde i guld "gick upp i rök" på grund av kreditkontraktion. Kreditkontraktionen berodde på att guldets köpkraft hade fallit så lågt att guldbrytningen inte höll takt med den icke-monetära efterfrågan. Detta ledde till att banksystemet undan för undan tömdes på guld och slutligen uppstod panik samt därutöver monetär efterfrågan på guld. Bankerna tvangs då ge sig ut på en desperat jakt efter guld som bokstavligt talat inte fanns.

Vad som dessvärre hände var att den allmänna prisnivån inte föll så kraftigt som hade behövts för att sätta fart på guldbrytningen. Detta berodde enligt min övertygelse på två saker. Den ena är att priser är mera trögrörliga nedåt än uppåt. Om en arbetsgivare frågar sina anställda huruvida de är villiga att godta en löneökning är ju svaret givetvis ja och vice versa. Man kan tvingas godta lägre lön, men tackar rimligen omedelbart ja till en lönehöjning.

Den andra orsaken var att man var allmänt övertygad om att guldmyntfoten skulle komma att upphävas och att världen skulle gå tillbaka till ungefär vad som rådde under första världskriget, det vill säga flytande kurser och inflatorisk penningpolitik. Trots att priserna föll var alltså inflationsförväntningarna i någon mening höga.

Hade däremot en våldsam deflation kommit till stånd hade detta fått till följd att fysiskt guld hade fått en stegrad köpkraft, vilket i sin tur föranlett de guldbrytande företagen att ta upp lån och framför allt spendera de lånade medlen. I så fall hade en inflatorisk impuls kommit till stånd och sannolikt hade denna först kommit till stånd sedan prisnivån hade fallit till en bit under förkrigsnivån.

1931 var den genomsnittliga arbetarlönen i Sverige 1,16 kr. per timma medan den 1914 endast uppgick till 0,42 kronor per timma. Hade timlönerna fallit ned till kanske 0,30 kronor per timma hade Sverige drabbats av inflation och marknadsräntorna hade sannolikt under en tid befunnit sig under jämviktsräntan.

Att en snabb deflation är möjlig visar de första åren efter första världskriget då den allmänna prisnivån föll mycket snabbare än under den stora depressionen. 1919 föll priserna så snabbt att priset på en kalv hösten 1919 understeg språngavgiften våren 1919.

Med en så snabb deflation under tiden 1929-1932 hade snart guldbrytningens profitkvot varit så hög att den guldbrytande sektorns kreditefterfrågan hade exploderat och den guldbrytande sektorn satt så mycket kreditmynt i omlopp att detta hade verkat som ett jättelikt konjunkturprogram. Då hade också troligen marknadsräntan kommit att understiga jämviktsräntan. Alltså kommer marknadsräntan under en guldmyntfot att sett över en längre tidsperiod i genomsnitt hamna på ungefär samma nivå som jämviktsräntan med det förbehållet att guldets värde också skiftar aningen.

Sedan är jag medveten om att en kraftig deflation i ett samhälle där praktiskt taget alla är skuldsatta över öronen inte är samma sak som en deflation i ett samhälle där enskilda i allmänhet är skuldfria.

Vad som skulle ha hänt givet att man deflaterat stenhårt under den stora depressionen, vilket man faktiskt inte alls gjorde, hade varit att guldets köpkraft slutligen hade blivit så hög att något i stil med följande hade inträffat.

"If the Treasury were to fill old bottles with bank-notes, bury them at suitable depths in disused coal-mines which are then filled up to the surface with town rubbish, and leave it to private enterprise on well-tried principles of laissez-faire to dig the notes up again (the right to do so being obtained, of course, by tendering for leases of the note-bearing territory), there need be no more unemployment and, with the help of repercussions, the real income of the community, and its capital wealth, would probably become a good deal greater than it actually is."

Saken är ju faktiskt den att det under en guldmyntfot finns en hel massa lagligt betalningsmedel i berggrunden och att allt som krävs för att få fart på produktionen av lagligt betalningsmedel är en ordentlig kreditkontraktion och ett fall i den allmänna lönenivån.

Slutligen vill jag gärna säga att jag anser att det var ett stort misstag att återuppta guldinlösningen på 1920-talet på det sätt som gjordes. Man borde ha reducerat de olika valutornas guldinnehåll ordentligt så att man hade sluppit den av detta skäl oundvikliga deflationen. Jag tror också att Keynes underskattade hur mycket guldinnhållet hade behövts reduceras för att undvika en depression.

Posted by Flavian on februari 21, 2009 at 01:37 em CET #

Flavian,

Tack så väldigt mycket för en mycket intressant kommentar! Det är väldigt kul att denna sorts diskussion uppstår på bloggen. Kommentarsfunktionen i denna bloggmjukvara är dock tyvärr riktigt usel så jag tänker skriva ett nytt inlägg där jag tar upp dina kommentarer och för diskussionen vidare. En kommentar kan inte göra diskussionen rättvisa. Jag borde också snarast fixa ett bättre kommentarssystem som kan hjälpa diskussionen bättre.

Posted by Sloped Mind on februari 22, 2009 at 12:50 fm CET #

Det kanske enklaste sättet att komma ifrån hela penningmängdsdiskussionen är att använda sig av begreppet aggregerad nominell utgiftsnivå över en viss tidsperiod.

Oavsett om man spenderar presentkort, lagligt betalningsmedel eller genom att överföra bankmedel med hjälp av betalkort och pinkoder, bidrar varje köp till att kronor i ena eller andra meningen jagar varor och/eller tjänster, vilket är innebär ett tryck uppåt på prisnivån.

Därför är jag tveksam till så kallade helikopterpengar och monetarismen överhuvudtaget. Det avgörande är ju faktiskt att pengar i ena eller andra formen byter ägare. I normalfallet innebär sänkta styrräntor att den aggregerade nominella utgiftnivån tenderar att öka och vice versa, men ett specialproblem är de sällsynta fall då räntefoten förlorat sin förmåga att verka inflatoriskt.

Detta kallas även likviditetsfälla.

Posted by Flavian on februari 22, 2009 at 01:41 fm CET #

Flavian,

Ordet penningmängd kan onekligen förvirra när man inte pratar om ett existerande penningmängdsmått, men samtidigt så indikerar "aggregerad nominell utgiftsnivå" att det handlar om faktiska utgifter och inte vilken mängd pengar och pengaliknande fordringar som finns i omlopp, så jag är inte säker på att jag vill använda det begreppet med denna betydelse.

Posted by Sloped Mind on februari 22, 2009 at 09:17 fm CET #

jag är inte riktigt säker på att jag förstår Sloped Minds senaste inlägg, men låt mig visa på ett exempel. Man kan under vissa omständigheter betala med aktier. En del företag som köper andra företag betalar med aktier.

Skall då inte rimligen aktier räknas till penningmängden? Innebär en börsuppgång att penningmängden ökar?

Vad jag försöker säga är att jag tror att det är omöjligt att skilja prisnivån från penningmängden. Genom att endast använda begreppet aggregerad nominell utgiftsnivå över en viss tidsperiod kommer de aktier som används som betalning att inkluderas i detta ytterst inklusiva "penningmängdsmått". Däremed vill jag inte hävda att uppgifter om penningmängdsexpansion saknar indikationsvärde, men definitivt att de endast skall ses som ungefärliga ledtrådar av det skälet att pengar måste spenderas för att göra någon skillnad och att det är ytterst svårt att avgöra vad som är pengar i ordets mera vidsträckta betydelse och inte.

Hursomhelst anser jag att kreditgivning är pengars sätt att "föröka sig". Här finns en text där jag skrivit om hur detta fungerar under en fraktionell guldmyntfot om än att hela sanningen förmodligen är mera komplicerad än så.

http://flavianopolis.blogspot.com/2008/11/debentures-and-banknotes.html

Posted by Flavian on februari 22, 2009 at 09:52 fm CET #

"Även fordringar på vissa andra aktörer kommer att vara en del av den "verkliga" inflations-påverkande penningmängden ifall innehavarna ser fordringen som nästan ekvivalent med pengar."

Nja, att innehavaren ser fordringen som nästan ekvivalent med pengar räcker inte. Även den tänkte motparten i en transaktion måste acceptera fordringen som pengarna. Så, nej.

Men ändå, Ja: Om innehavaren ser fordringen som pengar kommer detta att påverka innehavarens beteende. Jag har svårt att se hur ett presentkort på IKEA kan sägas vara Pengar. Presentkortet fungerar endast på IKEA, dvs det är ej ett allmänt accepterat betalningsmedel. Men innehavaren kan naturligtvis känna sig rikare tack vare detta presentkort, vilket kan påverka hans konsumtionsmönster, inklusive den konsumtion som sker med allmänt accepterade Pengar. Detta är en sorts "Wealth effect", dvs att innehavet av en tillgång eller en fordran med ett upplevt (eller verkligt) värde påverkar innehavarens konsumtion. Innehavet av presentkortet kan alltså leda till att innehavaren konsumerar som om han hade mer Pengar, även utanför IKEA.

En exakt definition av "Pengar" och "Penningmängd" är naturligtvis inte möjlig. Olika personer och organisationer kommer i olika situationer att agera (och reagera) på många olika sätt och i praktiken kommer därmed varje situation att kräva sin egen defintion av Pengar.

Dock, "Wealth Effect" enligt ovan kan fungera som en skiljelinje mellan att kunna öka sin konsumtion tack vare ett ökat innehav av det allmänt accepterade betalningsmedlet Pengar, och att öka sin konsumtion utan en ökning av mängden Pengar genom att dessa används mer aggresivt.

I praktiken kommer en ökad "Wealth Effect" i form av t.ex. stigande fastighetspriser att möjliggöra en ökad konsumtion dels genom att fastigheten är belåningsbar, dvs innehavet av pengar kan ökas genom lån, och genom att stigande fastighetspriser leder till ökad vilja att mer "aggresivt" använda redan existerande Pengar.

Man kan argumentera för att i dagens välutvecklade finansiella miljö blir de flesta tillgångar mer och mer likartade med Pengar: Detta eftersom tillgångsvärden i många fall snabbt kan förvandlas till Pengar. Ett hus kan idag förvandlas till Pengar på ett helt annat sätt än för säg 50 år sedan, ett innehav i en aktiefond kan med en enkel knapptryckning direkt förvandlas till Pengar i internetbanken (har för mig att man ofta får 75 procent av fondvärdet insatt direkt).

Detta talar för att det blir allt mer intressant att använda ett brett penningmängdsmått. Brist på betalningsmedlet "Pengar" utgör i dagens samhälle inget större hinder för någons konsumtion. Det enda hindret är brist på tillgångar som kan omvandlas till Pengar, och eftersom omvandligen av tillgångsvärden till Pengar är tämligen enkel, blir också tillgångsvärdena gränssättande för mängden Pengar, och därigenom också för konsumtionen.

Från inlägg av Håkan (februari 20, 2009 at 04:47 PM CET)

"Med tiden har penningmängden på detta sätt kommit att mer och mer motsvaras av samhällets förmåga att skuldsättas."

Exakt! Förmågan att omvandla tillgångsvärden till Pengar genom skuldsättning innebär att tillgången på pengar främst baseras på mängden belåningsbara tillgångsvärden(!), på ett sätt som inte gällde för bara några år sedan.

Posted by Kalle on februari 22, 2009 at 01:19 em CET #

”Annika godtar en fordran på Anders som lika god som pengar”
Annika övertar lånet och saknar 5kr i kontanter, penningmängden har inte ökat.
Vh pn

Posted by PN on februari 22, 2009 at 10:33 em CET #

Flavian: (februari 23, 2009 at 12:10 AM)
"Jag funderar faktiskt på att krisen kommer att spontanremonetisera guldet utan att någon enda stat ger guldet ställning som lagligt betalningsmedel och att guldets roll i den internationella finansvärlden håller på att bli så stor att centralbankernas göranden och låtande håller på att bli irrelevanta."

Staten har till sitt förfagande en apparat som innehåller bland annat poliser och domstolar (den så kallade "våldsapparaten"). Tror du verkligen att staten kommer att tillåta en spontanremonetisering av guldet?

Nej, om staten ställs inför det hotet kommer staten att reagera. Genom ett enkelt förbud förvandlar staten snabbt guldet från en monetär metall till någonting som likställs med heroin, barnporr, stöldgods eller vad som helst som är olagligt.

Att staten skulle lämna ifrån sig makten över pengarna är väl ungefär lika troligt som att riksdagen skulle lämna ifrån sig den lagstiftande makten.

Posted by Kalle on februari 23, 2009 at 06:06 em CET #

Oj så mycket kommentarer!

Jag hinner inte svara på alla, i varje fall inte för tillfället, men diskutera gärna vidare ändå!

Posted by Sloped Mind on februari 23, 2009 at 11:39 em CET #

Hejsan Fredrik!

Nej, när man räknar penningmängd så kvittar man inte tillgångar mot skulder. Penningmänden är redovisningsmässigt sätt en balansomslutning. Varje tillgång motsvarar en skuld och det existerar inte några nettotillgångar totalt sett i pengar räknat i vårt pengasystem.

Varje krona som finns i penningmängden är en skuld (om man accepterar att kalla kontanter för skuldbevis) samt en tillgång. Någon (i vårt samhälle ofta en bank) har lånat ut kronan och någon har lånat kronan. Ifall utlåningen ökar så ökar också inlåningen och därmed också penningmängden. När en bank lånar ut pengar till dig sätter de in pengarna på ett konto i ditt namn. Bankens utlåning har ökat och bankens inlåning har ökat lika mycket. Penningmängden har ökat med samma belopp som utlåningen (och inlåningen) ökat. Banken har inte förlorat några pengar, men du har fått mer pengar, därav penningmängdsexpansionen. Du har förstås inte några nya tillgångar netto, utan endast brutto, men din och bankens balansomslutning har vuxit.

Ifall du sedan handlar för pengarna på kontot så far pengarna till någon annans konto. Varken den totala utlåningen, inlåningen eller penningmängden har förändrats. Om du däremot betalar tillbaka skulden så minskar utlåningen, inlåningen samt penningmängden med samma belopp.

Det behövs ingen centralbank för att man ska få till en penningmängdsexpansion enligt de grundprinciper vi använder oss av när vi beräknar penningmängd. I vårt samhälle så räknar vi endast in skulder utgivna av monetära finansinstitut (MFI) i våra penningmängdsmått, men det beror på att vårt samhälle är organiserat på ett sätt som innebär att stora skulder (ofta) går via banksystemet.

I ett samhälle där belåning inte går via banker (som det jag skriver om i detta inlägg) kan man räkna penningmängd på samma sätt, men definiera emittentsektorn annorlunda, vilket jag gör.

Posted by Sloped Mind on februari 24, 2009 at 09:52 em CET #

Penningmängd är ett vitt begrepp men generellt gäller detta.

Alla pengar är förhandlingsbara skulder. Förhandlingsbara i den meningen att de kan överlåtas utan tillåtelse från den som satte sig i skuld. Vanligaste formen är sedlar och depositioner på bank (BCM bank created money) krediter.

Då gäller vidare att alla pengar är skulder, men alla skulder inte är pengar. Det innebär att skulder som fungerar som pengar (intermediated debt), som cirkulerar i den produktiva eknomin måste skapa kapacitet för att betala av skulder inom den finansiella eknomin (non intermediated debt) som den 2åriga obligationen.

Om man tittar på spadarna så har vi när person a lånar från person b med spade i pant en form av trade credit. Penningmängden har ine ökat eftersom krediten inte kan omsättas i pengar utan att kräva betalning för lånet. DVS skuldbeviset är inte monetariserat.

Mer korrekt skulle vi kunna tänka oss att 1 av de här tre personerna påstår att han är bank.

De två andra deponerar 20kronor och bankens kapital är nu 30.

Person B vill nu investera 50 kronor i en spadfabrik.

Bank A gör nu en kontering och skapar kredit från ingenting (fiat) och säger att du har sparande för 50 på banken och lån på 50.

Bankens balansräkning är nu 50+30=80, dvs penningmängden är 80.

Vidare väljer bank A att värdepapperisera lånet och sälja vidare det till investerare, person C.

10 av lånet på 50 paketeras i ett lånepaket och säljs vidare. Detta innebär vidare att penningmängden minskar från 80 till 70 totalt.

Posted by Sunda Pengar on februari 25, 2009 at 04:35 fm CET #

Bank är ett rätt intressant ord. Bank idag innebär implicit att vi har statlig subvention för att öka vad vi till vardags kallar för penningmängd.

Värdet för dess användand är att staten garanterar att din deposition hos banken duger till att betala skatt med så länge banken är likvid.

Om vi ignorerar att någon agerar bank och vi har tre personer där alla har möjlighet att skriva krediter som är allmänt gångbara så skulle det teoretiskt öka penningmängden förutsatt att de tre personerna har förtroende för de nya cirkulerande papprena.

Har vi någon som är riktgt smart så skulle tillexempel person A agera clearinginstitut.

Om vi tänker att alla skulder går cirkulärt, a är skyldig b som är skyldig c som är skyldig a 10 varje månad så är kraven på papper vid månadens slut 10*3=30.

Om person B övertygar övriga att alla pengar ska sparas hos honom för att han har ett mycket bra skåp, så kan han kvitta alla skulder i samhället mot varandra. Då är kravet på sedlar vid månadens slut 0 och vi har excess likviditet.

Då kan han låna ut andras pengar för andra projekt utan att störa grundekonomin och på så sätt få en större ekonomi.

Den generella kunskapsnivån på pengar är alldelens för låg rent generellt i samhället.

Jag har skrivit massor om vad pengar är och hur det fungerar på min blogg. http://sundapengar.bloggagratis.se/

Posted by Sunda Pengar on februari 25, 2009 at 09:47 fm CET #

Så här stod det.

"I princip finns det inget som säger att en fordring riktad mot en väl specificerad och förmögen privatperson skulle kunna godtas av staten som skattebetalning heller, men i praktiken godtar staten endast fordringar riktade mot så kallade banker som betalning för skulder."

Så här menade jag.

"I princip finns det inget som säger att en fordring riktad mot en väl specificerad och förmögen privatperson skulle kunna godtas av staten som skattebetalning heller, men i praktiken godtar staten endast fordringar riktade mot så kallade banker som betalning för SKATTER."

Posted by 81.224.98.10 on februari 25, 2009 at 12:11 em CET #

Sunda Pengar:

Du har en intressant och välskriven blogg med många intressanta inlägg! Jag håller inte med dig om allt, men det är väl det som kan göra det intressant att diskutera med dig.

"Banker lanar aldrig ut andras depositioner. Det ar en modern myt."

Nu är jag inte säker på att jag hänger med. Det beror väl lite på vad man lägger in i begreppet? Är det du avser att depositioner är fordringar på banken och inte centralbankspengar och att det inte är insättarens fordran som lånas ut till andra, utan att en ny fordran skapas? Eller är det något annat du avser?

Eller menar du att det inte är en banks inlåning som avgör vilken utlåning banken tillåts ha? Vi har ju i Sverige inte några reservkrav som styr bankens tillåtna utlåning, utan vi använder oss av primärkapitalkrav.

Däremot är inlåning från allmänheten en (bra) finansieringskälla för bankerna och ur det perspektivet så är insättningar med och finansierar utlåning.

Posted by Sloped Mind on februari 25, 2009 at 08:17 em CET #

Rättelse, i USA har jag för mig att kongressen trycker mynt. De representerar inte en skuld, dvs de skulle man kunna tolka som real savings. Beloppen är dock i praktiken obetydande.

Posted by Sunda Pengar on februari 26, 2009 at 12:32 em CET #

Kalle:

Ditt exempel stämmer ifall det bara finns en enda bank. Nu ser dock inte vårt samhälle ut så. Det kan vara pedagogiskt intressant att beskriva ett samhälle med endast en bank, absolut, men det kan också vara viktigt att då poängtera att det du skriver endast gäller då.

I vårt samhälle så är det väldigt ofta så att när banken ger ett lån till någon kund, så går pengarna direkt vidare till något konto i en annan bank.

Exempel: Pelle lånar 2 miljoner hos SBAB för att köpa ett hus. SBAB skapar en kredit och för samma dag över de 2 miljonerna till säljarens konto i Färs & Frosta Sparbank. Denna överföring kommer att avvecklas via RIX och SBAB måste ha tillgång till de likvider som krävs för att klara avvecklingen, eller låna likviderna.

Under dagen kan SBAB låna räntefritt men över natten måste den betala för sin upplåning, precis som för alla andra. Ifall de ska låna via Riksbankens stående faciliteter så blir det dyrt, så i första hand försöker de låna av andra banker.

Om de däremot har inlåning som täcker likviditetsbehovet så behöver de inte låna upp. På så sätt kan inlåning finansiera utlåning.

Jag håller med om att kommentarssträngarna blir helt oläsliga. Jag ska titta på bättre lösningar som ökar läsbarheten.

Posted by Sloped Mind on februari 26, 2009 at 08:44 em CET #

---------------------
Tillägg:

"Exempel: Pelle lånar 2 miljoner hos SBAB för att köpa ett hus. SBAB skapar en kredit och för samma dag över de 2 miljonerna till säljarens konto i Färs & Frosta Sparbank. Denna överföring kommer att avvecklas via RIX och SBAB måste ha tillgång till de likvider som krävs för att klara avvecklingen, eller låna likviderna.

Under dagen kan SBAB låna räntefritt men över natten måste den betala för sin upplåning, precis som för alla andra. Ifall de ska låna via Riksbankens stående faciliteter så blir det dyrt, så i första hand försöker de låna av andra banker."

Dock, överföringen på 2 miljoner till Färs & Frosta Sparbank medför att Färs & Frosta Sparbank har ett inlåningöverskott på 2 miljoner. På internbankmarknaden kommer det alltså att finnas 2 miljoner tillgängliga för utlåning (från Färs & Frosta Sparbank) samtidigt som SBAB behöver låna 2 miljoner på internbankmarknaden.

I sin enklaste form, utan hänsyn till de noteringar som görs i samband med transaktioner i RIX(jag gör nedan antagandet att Pelle faktiskt får 2 miljoner från SBAB, vilket i praktiken inte är fallet om utlåningen sker mot säkerhet. I praktiken får nog säljaren pengarna direkt):

1) Förändringar i balansräkning i samband med utlåning till Pelle om 2 miljoner:

SBAB:
Tillgångar: 2 miljoner (Pelles skuld)
Skulder: 2 miljoner (Skuld till Pelle)

Förändring i Banksystemet (gentemot Ekonomin):
Tillgångar: 2 miljoner (Pelles Skuld)
Skulder: 2 miljoner (Skuld till Pelle)

2) Balansräkningar efter betalning till säljaren:

SBAB:
Tillgångar: 2 miljoner (Pelles skuld)
Skulder: 2 miljoner (Skuld till Färs & Frosta Sparbank )

Färs & Frosta Sparbank:
Tillgångar: 2 miljoner (SBABs skuld)
Skulder: 2 miljoner (Skuld till Säljaren)

Förändring i Banksystemet (gentemot Ekonomin):
Tillgångar + 2 miljoner (Pelles Skuld)
Skulder: + 2 miljoner (Skuld till Säljaren)

Alltså: om man väljer att endast titta på relationen mellan Ekonomin och Banksystemet, och ej på relationerna inom Banksystemet, så ser man att hela banksystemet kan liknas vid en enda stor och allomfattande bank. Naturligtvis kan transaktionerna inom banksystemet bli mer komplicerade än ovan, det finns ju ingenting som säger att SBAB kommer att låna 2 miljoner av Färs & Frosta Sparbank, upplåningen kan ju ske från vilken bank som helst (eller t.o.m. Riksbanken). Men samtidgt som SBAB behöver täcka sitt underskott på 2 miljoner kommer Färs & Frosta Sparbank att ha ett överskott på 2 miljoner tillgängligt för utlåning på internbankmarknaden.

Posted by Kalle on februari 26, 2009 at 11:16 em CET #

Hej på er, Sloped Mind och Kalle

Jag tycker inte att förhållandena i RIX förändrar de grundläggande beskrivningarna av FRB.

Om vi tar det från början - inlåningen i Pelles bank existerar primärt eftersom inlåningen skapades i samma ögonblick lånet gavs. Men den kan inte användas som betalning i RIX. För att reglera obalanser i RIX behöver bankerna använda sina medel som finns på centralbankskonton.

Inlåningen från allmänheten godkänns alltså inte som likvida medel banker emellan. Såvitt jag förstår så skiljer sig Pelles nyskapade inlåning här inte från någon annan inlåning från allmänheten. Inlåningen "finansierar" således inte bankens betalningar i RIX.

Inom parentes - om banker kunde använda sin inlåning från allmänheten till RIX-kontot, så skulle det väl knappast kunna uppstå likviditetskriser i banksystemet.

Vad Pelles bank däremot skulle välkomna är motsvarande mängd betalningar från den andra banken, "Färs & Frosta Sparbank". Och precis så fungerar det i verkligheten. Betalningsströmmarna mellan bankerna i RIX tar normalt ut varandra väl. Trots att det sker en "bruttoavveckling i realtid" så handlar det i praktiken om en nettningseffekt. Att inlåning i andra banker behövs till detta är trivialt - betalningsprocesserna påverkar normalt inte bankers förmåga till kreditskapande.

RIX-pengarna vandrar fram och tillbaka och motsvarar beloppsmässigt inte summan av alla betalningar som görs mellan bankkunder. Det är ju en del av vitsen med FRB att banker inte skall behöva hålla likvida medel i centralbanken motsvarande hela sin inlåning. Ju mindre likviditet banken håller, desto större vinst för banken och/eller billigare lån till allmänheten.

RIX fungerar under normala förhållanden enbart som en tillfällig växlingsstation och likviditetskontroll. Ungefär.

Posted by Håkan on februari 27, 2009 at 01:44 fm CET #

Det finns ingen principiell skillnad mellan en enskild låntagare och en bank.

Den enda skillnaden är att fordringar riktade mot en bank i allmänhet är mera likvida än fordringar riktade mot en privatperson.

Banker skapar inga pengar på något annat sätt än att fordringar riktade mot en bank understundom går att använda som om vore de pengar och vad det anbelangar är det inte uteslutet att ett innehavarskuldebrev med Marcus Wallenberg som gäldenär och ett kapital på 1000 kronor skulle godtas som likvärdig med en "riktig" tusenlapp.

Eftersom långivning skapar fordringar och fordringar ibland går att använda som om vore de pengar skapar all kreditgivning i någon mening mera pengar och banker skiljer sig i princip inte från andra långivare.

Detta är egentligen uppenbart och därför är hela detta snack om fractional reserve banking som något obegripligt mysterium varigenom banker trollar fram pengar ur tomma intet bara skitsnack.

De trollar möjligen fram fiduciary media, men så länge det finns en fordran som går att omsätta i varor gäller i princip samma sak.

Posted by Flavian on februari 27, 2009 at 06:34 em CET #

Visst kan kreditexpansionen sägas trolla fram pengar om än att strängt taget kreditexpansionen endast förmår skapa fiduciary media och en centralbank riktiga pengar, alternativt under en guldmyntfot endast guldgruvor riktiga pengar och banker endast fiduciary media.

Hursomhelst krävs egentligen inga banker för att det skall uppstå en kraditexpansion. Det enda som krävs är att kreditgivningen ger upphov till fordringar som går att omsätta i varor och tjänster.

Min poäng är alltså att banker faktiskt inte är något annat än mötesplatser för låntagare och långivare bland annat därför att det är mycket enklare att bedöma värdet på en fordring riktad mot en bank, eller pool av långivare, än mot en enskild långivare.

Skulle jag bara veta om gäldenären att han heter Håkan skulle jag inte godta fordran som penningsubstitut, men är fordran mot Håkan inpackad i en stor anhopning av fordringar riktade mot en bank eller pool av gäldenärer är fordran lätt att omsätta i varor och tjänster.

Det krävs alltså i normalfallet banker för att fordringarna skall bli till fiduciary media, men heter gäldenären Marcus Wallenberg krävs strängt taget ingen bank.

Posted by Flavian on februari 28, 2009 at 11:41 fm CET #

-------------------

Flavian:

Håller naturligtvis med om att en kreditexpansion hypotetiskt inte förutsätter existensen av banker, därför att det strängt taget är en förtroendefråga om utgivna krediter kan användas som pengar eller inte.

Däremot reagerar jag precis som Sunda Pengar mot uttrycket "banker är enbart mötesplats för låntagare och långivare". En bank är inte ekvivalent med en "pool av långivare", det behövs ju ingen ökning av inlåningen á priori för att åstadkomma kreditexpansion. (Därmed inte sagt att kreditexpansionen är kostnadsfri för banken. Kostnader utgår i form av ökad kapitaltäckning, eventuell ökning av betald inlåningsränta och eventuellt likviditetsunderskott).

"En pool av gäldenärer" kan väl knappast heller sägas vara de som de facto ger ut lånet. För att den definitionen skall kunna bli rimlig för mig så krävs det allt en hel drös juridiska finesser i form av tidsöverbryggande laborerande med avtal och garantier.

Jag är lite osäker på vart du vill komma med dessa påpekanden. Menar du att all kritik mot banksystemet också per automatik innebär en generell kritik mot avtalsfriheten som sådan? Men så är det ju inte. Kritiken går mer ut på att just dessa speciella avtal i sin nuvarande form mellan staten och privata banker är skadliga för samhället, eftersom räntan i kombination med denna typ av penningskapande/amorterande kräver en ständigt (exponentiellt) växande skuldsättning.

Uttryckt på ett annat sätt - man kan fråga sig hur någon egentligen kan tro på att en ekonomi med en penningmängd som är beroende av en ökande skuldsättning kan växa i det oändliga.

Posted by Håkan on februari 28, 2009 at 04:03 em CET #

Citerar Flavian

''Eftersom långivning skapar fordringar och fordringar ibland går att använda som om vore de pengar skapar all kreditgivning i någon mening mera pengar och banker skiljer sig i princip inte från andra långivare.

Detta är egentligen uppenbart och därför är hela detta snack om fractional reserve banking som något obegripligt mysterium varigenom banker trollar fram pengar ur tomma intet bara skitsnack.''

Man ska inte underskatta okunskapen om pengar i samhallet.

For att belysa detta kan vi ta se verklighetens blogg dar han skriver till riksgalden och fragar om var pengar kommer ifran utifran nagra artiklar.

http://severkligheten.blogspot.com/2009/02/fragar-flera-mera.html

Riksgaldens svar som i mangt och mycket ar direkt felaktiga sager ratt mycket om hur den stora allmanheten tror att man lanar grannens pengar.

Langivning skapar givetvis fordringar, men gemene man ser langivning som att avyttra pengar man redan har, inte skapa nya for att ge bort. Skulle allmanheten veta vad de pratar om sa skulle de svara nar de far fragan, hur mycket pengar har du?

Jag har 100kr i planboken och 60 000 i fordran pa min bank.

Det svaret kommer du aldrig att fa.

Posted by Sunda Pengar on mars 01, 2009 at 07:10 fm CET #

----------------------------------------------

Sloped Mind

Att fara ut i svepande anklagelser av typen "konspirationsteoretiker" är rena dumheterna. De flesta människor vill helt enkelt lära sig hur det fungerar. Och de allra flesta som valt att skriva om bankväsendet i egna bloggar gör det med samma syfte som du själv - de vill lära ut det de kan. Att okunskap sprids skapar alltid vånda hos den som besitter (eller tror sig besitta) större kunskaper.

Visst finns det en risk att det på internet sprids en vulgärversion till allmänheten av hur banker skapar pengar. Olika emotionella och felaktiga tolkningar som inte tar hänsyn till alla faktorer i en banks komplicerade verksamhet. Samtidigt finns det en rädsla och försiktighet hos folk i branschen att över huvud taget ge sig in i förklaringar och diskussioner. Sakfrågorna upplevs kanske som för komplicerade att ge ett kort svar på. Då passar det bättre med s k vinklade sanningar.

Det är delvis i den synvinkeln man skall bedöma Riksgäldens svar till bloggaren HCA. Svaret är nästan (det finns ju inlåning på termin) en direkt lögn. Lögner uppskattas givetvis inte hos oss som vill lära oss hur det fungerar och har kommit en bit på vägen.

Du har fel i att "vi" verkar föredra att se banksystemet som en enda bank. Jag har aldrig sett den varianten innan Kalles inlägg. Och du har fel i att vi skulle ignorera kostnaderna för innehavet av likvida medel. Nu är det ju kris, men under normala förhållanden är det en relativt liten kostnad för banken eftersom betalningsströmmarna tar ut varandra.

Lite positivitet också :

Det bästa sättet att åtgärda problemet med okunskap är att oreserverat dela med sig av sin kunskap under sansade former, och detta är något som du själv verkligen vinnlagt dig om i denna blogg. (Du skall tex ha en stor eloge för ditt svar till Fredrik i denna tråd).

Det är därför jag skriver här - jag önskar få del av din kunskap om de frågor jag är osäker på, och har ingenting emot att bli tillrättavisad om jag har fel. Tvärtom är jag tacksam för detta, och det tror jag gäller alla andra också.

Det stora intresset för ämnet har möjligen försatt dig i en omöjlig situation, vad vet jag. Jag har verkligen lust att lämna dig i fred. Men det duger liksom inte.

Har egentligen bara en fråga som jag vill ha synpunkter på, och det är frågan om det "matematiska imperativet" som jag skrev om i början av tråden.

Posted by Håkan on mars 01, 2009 at 03:08 em CET #

Den bästa bankregleringen är guldmyntfot och frånvaro av insättningsgaranti i kombination med en misstänksam och okunnig allmänhet.

Posted by Flavian on mars 02, 2009 at 02:09 fm CET #

Njae, de jure är är lagligt betalningsmedel, det vill säga sedlar och mynt emitterade av staten, faktiskt inte skulder under en ren pappersvaluta som vår. Samtidigt är det en ganska bra analogi att likna sedlar och mynt vid ett statens lån av sedelägarnas realkapital.

Under en guldmyntfot är sedlar däremot ytterst sett emittentens skulder.

Posted by Flavian on mars 02, 2009 at 01:18 em CET #

----------------------------

Sunda Pengar;

Bra inlägg.

Det finns också en "vetenskaplig konformism". Har man en gång skrivit en avhandling är man fast, det går inte att ändra sig. I den akademiska miljön måste man i alla lägen vara försiktig med uttalanden, åsikter och förslag, trots att man är experten på området och följaktligen den mest lämpade för uppdraget att tex ge förslag till större reformer.

Uppdraget slussas i stället över på mindre kunniga, som därefter helt följdriktigt får utstå förödande kritik från de kunniga.

En beklaglig process.

Som tur är finns det dock flera undantag från regeln ;-)

Posted by Håkan on mars 02, 2009 at 06:13 em CET #

--------------------------

Flavian:

Hur skall man kunna undvika en kreditexpansion om alla pengar (utom M0) växer med ränta på ränta?

Vem skall betala räntan om inte låntagare gör det?

Posted by Håkan on mars 04, 2009 at 01:09 em CET #

.........

Håkan

Ett statligt monopol på all typ av kreditgivning är vad du resonerar kring om jag förstår dig rätt.

Har vi ett statligt monopl på kreditgivning som duger till att betala skatt så måste vi fundera på vissa konsekvenser.

1. kommer det att konkurrera ut all annan bankverksamhet som finns idag?

Om ja, då kan riksbanken lika gärna implementera full reserve banking.

Om nej, då kommer staten att konkurrera med alla andra storbanker och som du säger kommer det att leda till bättre fördelning av medel i samhället, dvs mindre polarisering.

Jag tror dock på statlig finansiering på mer lokal nivå, lite som ellen brown har tagit upp i hennes senaste artikel Monetize this.

Hon pekar på att den stat i USA som går allra bäst är och den stat (den enda förövrigt) som har en statligt ägd bank, nämligen north dakota.

Man kan tänka sig att vi i Sverige inför regionsbanker som verkar för kommunen. DVS finanseringen av alla kommunala projekt som bostäder, infrastruktur, hälsa och sjukvård, energiförsörjning och äldrevård finansieras genom kommunens dvs invånarnas egen bank.
Räntekostnaderna blir en direkt finansiering av statlig regi, dvs fungerar som en skatt.

Privat upplåning för kommersiella uppdrag skulle fortsatt ske med privata alternativ för den som vill.

Kombinera detta med en "permanent" penningmängd utan löptid, dvs en icke räntebärnade penningmängd utgiven av riksbanken och räntetrycket skulle falla stadigt i samhället. Konkurrens om medel skulle fortsatt vara sund och banker skulle vara tvugna att låna respektabelt förutsatt att den implicita statliga garantin försvinner.

Central planering av storleken på penningmängden skulle fortfarande kunna skötas efter inflationsmål om det förespråkas.

Posted by Sunda Pengar on mars 05, 2009 at 06:59 fm CET #

Tråden är gammal det vet jag men med lite tanke på vad som Andreas Cervenka skrev i söndags så kanske det ändå är värt att publicera?

Följande artikel anknyter till två andra och handlar i grund och botten om varför V och Q i kvantitetsteorin aldrig varit konstanter (utan är variabler) och har för avsikt att lyfta fram den induktiva komponenten i ett (av många) försök att förklara vad tillväxt är, hur det fungerar och vilka ”fallgropar” det finns ;)

Tack för en alldeles eminent blogg hoppas att det här kan bidra.

Att vi idag kan köpa mer per arbetad timme beror på ekonomisk tillväxt genom disinflation (inte deflation). Ekonomisk tillväxt (rent tekniskt), mätt som BNP, justeras ner med BNP-deflatorn som ungefär motsvarar prisinflationen i KPI. Vi har alltså en real tillväxt, d v s justerad för inflationen, ett ökat välstånd och mer köpkraft per arbetad timme.

(BNP-deflatorn är ett prisindex som används för att kompensera för inflation när BNP jämförs mellan olika år. BNP-deflatorn skiljer sig definitionsmässigt från exempelvis KPI genom att den baserar sig på hela ekonomin snarare än en viss varukorg av konsumentvaror. Det nominella tillväxttalet anger ökningstakten i löpande valutaenheter. Vid beräkning av real tillväxt har man korrigerat för inflationen. Inflationssiffror som kan härledas från BNP-deflatorn och konsumentprisindex ligger dock oftast nära varandra.)

Som en parentes kan nämnas att under den nordiska valutaunionen (1873) så var en krona värd 0,4g guld. Idag får man ca 0.003g guld för samma krona. Så mätt i guld och justerat för värdeökningen har kronan ”spätts” ut 12.000 % (splittat 1:120) sedan guldmyntfoten övergavs 1924. Vi kan ändå köpa mer guld per arbetad timme.

Vad som inte framgår i en resurspris-variation (KPI) med mätvariabeln som den är utformad idag är ”obalansen” som uppstår mellan produktivitetsutveckling (disinflation) och monetärinflation.

Det framgår dock tydligt om vi ser på kvantitetsteorin:

För att pengars värde ska vara konstant skall samma mängd pengar (M, penningmängden) som tidigare kunna bytas mot samma mängd värde (varor) eller nytta (tjänster) vara detsamma. För att detta ska gälla ska kvoten mellan den totala mängden producerat värde som existerar (Q den totala transaktionsvolymen) och den totala mängd pengar (M) som existerar vara konstant.

I sin allra enklast form skrivs därför Kvantitetsteorin som M×V = P×Q

”Om” pengarnas omloppshastighet är konstant (V) och mängden varor och tjänster som omsätts i ekonomin är konstant (Q) så ökar priserna (P) om penningmängden (M) ökar, då minskar penningvärdet d v s vi får inflation (monetärinflation). Det är detta inflationsmått som centralbankerna styr över genom att expandera penningmängden.

Vad som är viktigt att tänka på är att det hela tiden adderas mer värde och nytta till vår ekonomi vilket möjliggör att addera mer pengar (M) utan att ”direkt” köpkraften försämras, vi drabbas alltså inte av monetär inflation om penningmängden växer i en jämn takt med realekonomin utan kommer att kunna köpa mer per arbetad timme utan att drabbas av någon nämnvärd inflation. Penningmängden baseras därmed på landets BNP, mängden varor och tjänster i ”cirkulation”.

Detta sker genom den kommersiella industrialisering av en ny dominerande industrinäring (samt en dominerande binäring, Lennart Schön) som tillför mer värde till samhället (ekonomin), vilket sker ca vart 60 år då vi går från en dominerande industrinäring till nästa (Schumpeter). Här utgår vi från den ”historiska materialismen”, det enda av ”värde” som blev kvar av Marx korståg mot bourgeoisien. Doktrinen menar på att historiens förlopp bestäms av produktionsapparatens autonoma utvecklingen, eller ”lite förenklat” att historiska skeenden kan förklaras utifrån materiella faktorer. Samtidigt ”rullar” idag den 4:e vågen av industrialisering över världen.

Den första vågen av industrialisering bestod egentligen bara av England och Belgien som industrialiserade ca 1810 – 1820, under den andra vågen kopplades de flesta länder som vi idag känner som ”västvärlden” på under 1870 – talet med en liten ”tjuvstart” av Frankrike något decennium tidigare (Japan industrialiserades som ända icke västland under den andra vågen ca 1870).

Den tredje vågen kom under 1930 – talet med framförallt Sovjetunionen men även Australien, Sydafrika och till viss del Spanien.

Den 4:e vågen som vi ser idag kom att inträffa på 1970 – talet med Brasilien och Indien samt Sydkorea och sen Kina från och med att Deng Xiaoping tog över från de ”fyras gäng”. Den 5:e och sista vågen är såldes industrialiseringen av Afrika där några länder redan tagit de första stegen.

P g a den kapitalallokering som krävs kan inget land ”hoppa” över en tidigare industristruktur utan måste alltid börja ”från början” (investeringskostnaden i en textilfabrik är ca 50 ggr lägre än i en bilfabrik, vilken i sin tur bara har en investeringskostnad på ca en sjundedel av en halvledarfabrik.

Varje gång vi dubblar antalet enheter av en produkt så minskar initialkostnaden med 20 %, maskinerna skrivs av och lånen som tagits till investeringar blir därför över tiden självlikviderade. Lån till företag är självlikviderande lån, d v s det skapas intäkter för att betala tillbaks lånen.

Det är det ena sättet som disinflation uppstår och vi får ökad köpkraft och kan köpa mer till ett lägre pris genom den konkurrens som uppstår då drivkrafternas natur i en fri ekonomi får spela fritt genom att fler entreprenörer väljer att steget in och konkurrera på nya marknader (Porter, 1985), i ny teknologi och investeringarna skrivs av genom de vinster som görs och som återinvesteras i en ökad produktivitet.

Det andra är när vi idag kan köpa den där tröjan som på 80–talet kostade 180:- och var gjord i Portugal för 80:- idag när den är gjord i Kambodja eller Bangladesh. För många av dessa länder i Sydostasien har de komparativa fördelarna kommit att just bli den låga arbetskraftskostnaden då man saknar både naturresurser och möjligheterna till att bygga upp ett överskott i sin bytesbalans via jordbruksvaror mycket p g a klimatet (men även tullar som rika länder satt upp). Disinflation uppstår alltså på två sätt.

Vi adderar mer värde till ekonomin både genom att vi inom den nu dominerande industristrukturen (IKT) ökar produktiviteten genom avskrivningar av investeringar samt att fler länder kopplas på den 4:e vågen av industrialisering (Asien) som rullar över världen vilket möjliggör för oss att konsumera billigare genom den relativt lägre arbetskraftskostnaden som dessa varor nu produceras till genom det globala arbetskraftsarbitraget, (ca 1,7 mdr människor beräknas ha tillkommit på den globala arbetsmarknaden sedan 1995) och vi upplever därigenom ett ökat välstånd genom disinflation (inte deflation).

Det är enligt min mening ”lättare” att addera värde inom ramen för kvantitetsteorin med fiat valutor istället för en koppling till Guld men detta förutsätter då naturligtvis att det skuldbaserade system för att ge ut pengar vi har idag tyglas och att man inte accepterar fristående centralbanker som manipulerar inflationsmått, (KPI) vilket leder till en negativ realränta. Samt har ett explicit ramverk för banker och finansbolag med en rimlig begränsning av hävstången uppåt i ”goda tider” med ett adekvat utformat dynamiskt kapitaltäckningskrav för bankerna som kan tänkas hålla över en hel konjunkturcykel d v s att man kan ”gå i mål” också utan att staten och därmed skattebetalarna skall behöva gå in vart tionde år för att rätta upp soliditeten i bankerna. Problemet är alltså inte systemet med fiat valutor i sig utan det skuldbaserade system vi har och bankerna som tillhandahåller för mycket krediter samt centralbanker som genom det expanderar penningmängden för mycket.

Man kan inte som den svenska riksbanken öka M3 med över 10 % årligen (11,5 % 2009 och 2010) och sen hävda att man har en inflation på ca 2 % eftersom det redan är bevisat genom kvantitetsteorin att ett direkt samband löper mellan pengar och priser. Enligt Monetaristerna utgår allt ifrån penningmängden (M) och man får eller bör inte öka den ekonomiska aktiviteten med annat än genom att öka M i takt med ekonomins potentiella tillväxttakt! Det var detta som Friedman fick deras eget pris för 1976.

En Guld eller Silver myntfot är ingen lösning. Inte heller ett bimetalliskt system med en homogen prissättning där valutaenheten stipuleras till en viss mängd guld eller silver och den andra metallen rör sig sedan fritt mot den valutaenheten (tanken med det är att då flyter guldet och silvret fritt mot varandra vilket gör systemet rörligt och mer svårmanipulerat).

Precis som i tidigare bimetalliska system i historien kommer då förmodligen förhållandet mellan guld och silver till att börja med regleras av staten. En sådan prisfixering gjorde dock tidigare i historien att det avgörande förhållandet mellan guld och silver motsvarades av marknadsförhållandet till att börja med. Men om någon av metallerna ansågs mera värdefull än den andra, givet det inbördes prisförhållandet kunde detta mycket väl innebära att den metallen drevs ur cirkulation. Den industriella efterfrågan på Silver ökar hela tiden och frågan är hur mycket mer man kan höja produktionen då efterfrågan i Kina:s industri bara ökar hela tiden. Vidare måste man naturligtvis ställa sig frågan vad som händer om den ständigt växande kinesiska medelklassen får för sig att Silver erbjuder en god likviditetspremie, kommer det då att drivas ur cirkulation i ett bimetalliskt system?

Därför är inte heller ett system med en Guld eller Silver myntfot något idealiskt som många brukar hävda. (det ingår ju som en del av österrikarnas ”evangelium”). Det var förr i historien vanligt att politiker och statstjänstemän propagerade för en guldmyntfot då dessa därigenom fick sin lön ”dubbelt upp” garanterad av staten och skattebetalarna. Först genom skattesystemet varifrån deras inkomster togs och därefter att värdet på inkomsten ytterligare garanterades genom kopplingen till guld. Jag är inte någon anhängare av ett sådant system utan håller här med både Schumpeter och Friedman, Guld eller Silver är ingen lösning (History of Economic analysis, A monetary history of the United States).

Dagens central-banksystem är och förblir dock tyvärr ett sätt att exploatera det värdeskapande arbetet som byggs upp i realekonomin genom monetariseringen av ekonomin. Det är ett ytterst subtilt sätt att tillförskansa sig värden (skapade i realekonomin) genom symbolekonomin med hjälp av det skuldbaserade systemet av krediter vi har. Ökar man penningmängden med 10 % eller mer som riksbanken gjort de senaste åren så får man följaktligen en inflation på 8 – 10 % (plus minus 1 – 2 procent). Allt annat är bara nys och har inte med ekonomi att göra precis som både Fisher och Friedman menade.

Riksbanken styr över den totala penningmängden i samhället så naturligtvis måste man mäta inflationen på allt som går att köpa för pengar. Allt annat hör hemma i fablernas värld. Detta för att måttet skall bli adekvat utformat så att krediterna inte tillåts att ”smita igenom systemet” och ”dyka upp” långt bortom prognoshorisonten och skapa total kaos i de mått de var satta att avspegla.

Agerar riksbanken fel med penningpolitiken och väljer ”duvornas väg” och bygger upp obalanser i takt med att det globala arbetskraftsarbitraget tar fart även här och jobben lämnar Sverige kommer vi precis som USA att få en ”negativ feed” av penningen i takt med att vi förlorar arbetstillfällen inom realekonomin och dessa istället ersätts med konsumtion (en expansion av symbolekonomin).

Istället för en penningpolitik baserad på resursutnyttjande och inflationstämjande baserad på ett icke adekvat utformat inflationsmått måste penningpolitiken användas för att dämpa det ökade utbudsöverskottet som uppstår när vi kan konsumera mer till ett ständigt lägre pris i spåren av den fjärde vågen av industrialisering och det globala arbetskraftsarbitraget som följer i dess spår.

Om man med penningpolitik väljer att få ner utbudsöverskottet genom att höja räntan dämpas kreditexpansionen betydligt varvid tillväxten går i ett lägre tempo vilket naturligtvis är en absolut förutsättning för att inte drabbas av en negativ bytesbalans (USA). Vi kan inte låna till konsumtion, och skapa tillväxt genom konsumtion (café jobb) på bekostnad av sparande och investeringar.

Det spelar ingen roll om det är genom borgliga stimulanser av konsumtion genom RUT och ROT eller om socialisterna tillåts öka den offentliga sektorn in absurdum. Resultatet blir förödande för ekonomin om vi överkonsumerar och förbrukar, konsumerar under årens lopp vad vi inte har råd med och som tvingats fram med en artificiellt låg ränta eller genom en alltför vidlyftig finanspolitik (offentlig konsumtion). En sådan ekonomisk politik leder bara till obalans. Vi kan inte pumpa upp BNP genom offentlig konsumtion och konsumera idag vad som istället skulle sparats för att investeras produktivt imorgon.

Ställer mig vidare mycket tveksam till när bankvinsterna överstiger 20 – 25 % av de samlade bolagsvinsterna i ett land (USA ca 60 % 2007). Då handlar det om grova suboptimeringar vilket givetvis även leder till andra felallokeringar än kapital d v s demokrati, då bankerna blir för stora för resten av samhället (Island, USA).

Symbolekonomin måste alltid vara underordnad realekonomin.

Vi har USA som varnade exempel på vad som händer när man lever långt över sina tillgångar. USA förlorade under de senaste decenniet ca 10 milj arbeten. Här drevs ”Globaliseringen” så hårt att man nästan kan tala om en ren avindustiallisering. Den stat som inte har produktionsmedel kommer att få problem.

Posted by P-O Lenander on oktober 04, 2011 at 06:02 em CEST #