Effekter av nya regler för de systemviktiga bankerna
Som väntat har det idag meddelats att de systemviktiga bankerna i Sverige kommer att få hårdare kapitalkrav ställda på sig. Från 2013 krävs en kärnprimärkapitalrelation (exklusive kontracyklisk buffert) på 10% och från 2015 12%, medan standardreglerna i Basel III kräver 7% (med införande från 2019). Dessa nivåer hamnade något högre än förväntat.
Det finns relativt goda argument för högre kapitalkrav.
I praktiken har de stora svenska bankernas åtaganden sedan länge åtnjutit en implicit statsgaranti.
Få bedömare tror att staten skulle låta någon av de fyra storbankerna (eller SBAB) att gå omkull såtillvida att de inte skulle fullfölja sina åtaganden mot sina långivare.
Detta har medfört att bankernas aktieägare kunnat binda mindre kapital i bankerna än de annars hade varit tvungna för att uppnå sina låga upplåningskostnader. Staten och skattebetalarna har stått för en del av risken.
Det nya regelverket är tänkt att skjuta över risk från skattebetalarna till investerarna, som via en större mängd investerat riskkapital får stå för förlusterna när dessa uppstår. Detta är givetvis fullt rimligt; vinsterna och riskerna ska placeras hos samma aktör, vilket inte alltid skett historiskt.
En möjlighet är att regelverket i praktiken inte får någon större effekt. Kanske skulle marknaden ändå kräva dessa kapitalnivåer för att bankerna effektivt skulle kunna finansiera sig.
Jag tror dock att det är sannolikt att storbankernas kapitalrelationer kommer att vara högre än de annars skulle ha varit som ett resultat av reglerna, bland annat för att man inte kommer att vilja balansera precis vid gränsen till kapitalgolvet.
Vilka effekter ger då detta? Man kan tänka sig flera effekter, men i detta inlägg vill jag fokusera på vad det innebär för fördelningen av ansvar och risk.
Utöver den uppenbara effekten att detta minskar risken för att en storbank ska hamna i en situation då skattebetalarna får täcka upp förlusterna så innebär det också att kostnaderna för att täcka bankens åtaganden minskar i det fall då en kollaps ändå sker. En tanke med detta är att banker ska kunna gå omkull utan att det äventyrar hela det finansiella systemet. På detta vis innebär det nya regelverket att den implicita statsgarantin för bankerna blir svagare. Staten kommer i bästa fall med detta på plats våga låta banker gå i konkurs på ett annat sätt än idag, även om det innebär att bankernas åtaganden inte fullt ut garanteras.
Ändringen innebär också att det blir tydligare att de ej systemviktiga bankerna, som nu kommer att pekas ut, kommer att kunna låtas gå omkull. Genom att de stora bankerna har större buffertar kan små aktörer tillåtas gå i konkurs. Möjligen innebär detta en försämrad konkurrenssituation för små banker med sämre konkurrens och sämre villkor för bankkunderna som följd.
Det sker på detta vis en relativ riskförflyttning som kan sammanfattas på följande sätt:
- Ägarna får ta större risk genom att de får binda mer riskkapital i bankerna och vara beredda på att detta kapital faktiskt kommer att användas för att täcka förluster.
- Obligationsinnehavarna får ta en något ökad risk genom att nyordningen minskar statens ovillighet att låta en bank gå omkull - statsgarantin för obligationerna försvagas något.
- Staten (och indirekt skattebetalarna) får en avsevärt lägre risk.
Samtidigt är förhoppningen att nyordningen ska minska den totala risken i det svenska finansiella systemet, vilket begränsar riskökningen för framförallt obligationsinnehavarna.
Med tanke på att de svenska systemviktiga bankernas obligationer tidigare i princip betraktats som garanterade, är det dock svårt att se att riskpremien inte skulle öka alls. De teoretiska resonemang som förs om att en högre kapitalbuffert skulle göra bankernas upplåning signifikant billigare missar den implicita statsgaranti som hållit nere obligationsräntorna.
Flera bedömare påstår också att den totala riskminskningen skulle innebära en lägre risk för aktieägarna, men detta är mycket långsökt.
För det första är det väldigt långsökt att en svensk regeländring skulle få några dramatiska effekter för att stabilisera den globala konjunkturen eller de globala finansiella marknaderna, som Sverige är mycket beroende av.
De svenska reglerna har rimligen ingen signifikant effekt på exempelvis amerikanska motparter till svenska banker (vilket däremot Basel III har) eller risken för dålig penningpolitik i Kina.
Däremot minskar detta risken för staten, och därmed möjligen indirekt risken för att bankerna drabbas av en situation då marknaden ifrågasätter statens möjlighet att garantera bankernas åtaganden eller föra en rimlig finanspolitik.
Risken för detta anses dock idag såpass låg att ytterligare minskad risk för detta inte kan ge någon större effekt.
Denna åtgärd kommer alltså inte att avskaffa lågkonjunkturer eller finanskriser, men om åtgärden fungerar kommer det att bli aktieägarna som, med rätta, kommer att få ta förlusterna.
Detta kommer att innebära en högre kapitalkostnad för bankerna, och det är naivt att tro att detta inte också innebär att bankernas räntemarginaler kommer att växa.
För den som är intresserad av detta ämne, publicerade Riksbankens idag en högintressant rapport om Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker:
http://riksbank.se/upload/Rapporter/2011/rap_lamplig_kapitalniva_i_svenska_storbanker_111206_sve.pdf
Posted by Karl Avedal on december 06, 2011 at 09:33 em CET #
Alla systemviktiga banker borde splittras upp i sådana enheter att ingen är systemviktig. Det är viktigt av flera skäl: dels eftersom det implicita stöd systemviktiga banker förväntas få i en eventuell krissituation snedvrider konkurrensen (och dessutom är en moral hazard) och dels eftersom vi måste undvika en situation där skattebetalarna sitter som borgenärer för privat vinstdrivande verksamhet, särskilt som denna ofta sker utomlands. Idag gäller att ju större ett lands banksektor är relativt storleken på dess egna ekonomi, desto större risk utsätts skattebetalarna för. Island är ett typexempel på hur illa det kan gå. Till skillnad från att vara aktieägare i en bank är det inte frivilligt att vara skattebetalare, och de åtaganden som dessa ska tvingas stå för måste vara mycket restriktivt utvalda.
Posted by Mattias Jansson on december 07, 2011 at 09:22 fm CET #
Hej Mattias
Att splittra redan existerande banker är ett stort ingrepp i äganderätten. Alla dessa småbanker skulle sedan inte kunna konkurrera internationellt, utam skulle köpas upp av utländska ägare. Eller tänker du dig ett världsomfattande totalitärt styre som splittrar banker?? -eller drömmer du dig helt enkelt tillbaka till 1700 eller 1800-talet som vissa sk Österrikare ofta vill??
Posted by Anders And on december 07, 2011 at 01:19 em CET #
Hej Anders,
Kul att du bryr dig om vad jag tycker! Jag är som du förstår varken banktjänsteman eller ekonom. Det positiva med det är ju att det jag inte företräder några (tro det om du vill) större bakomliggande ekonomiska intressen, även om jag ju inte kan bevisa det.
Först vill jag säga att jag tycker äganderätten är en mycket viktig princip som är hårt ansatt av många i allmänintressets namn. Självklart ser jag inte att det finns ett egenvärde i att dela upp mindre enheter. Däremot tycker jag att det är det mindre av två onda och anser att banker bör splittras upp om de uppnår systemkritisk storlek. Bättre vore att de aldrig tillåtits uppnå sådan storlek (åtminstone inte genom förvärv).
Staten har idag många regleringar som banker och andra måste följa. Mängden regleringar är inget jag vill försvara, tvärtom utgår jag från att enkelhet ofta gynnar effektivitet. Dock är det så att om man kan acceptera dessa regleringar så bör man också kunna försvara en uppdelning av företag som blivit för stora för samhällets bästa (vilket ju händer med jämna mellanrum). För jag har svårt att se något positivt för en stat i att göra sig beroende av ett eller ett fåtal företag (hjälp mig gärna här).
En uppdelning i mindre enheter kan man göra utan att ändra i ägandeförhållandena. Samma restriktioner kring konkurrensbegränsande samarbete rimligen borde sedan rimligen kunna appliceras på dessa nyskapade enheter.
Jag tror att vi är åtminstone två som ser världsomfattande totaliära styren som någonting negativt. Däremot tycker jag att problematiken i högsta grad gäller även på en global nivå. De amerikanska storbankernas direkta och indirekta påverkan på amerikansk politik är ett exempel; effekterna av om exempelvis Goldman Sachs eller BNP Paribas skulle gå i konkurs är en annan (mer relevant idag är kanske: effekterna av att de inte går omkull).
Inte heller verkar jag inte vara lika övertygad som du är vad gäller fördelarna med att vara stor. Jag håller med om att dagens situation gynnar de riktigt stora aktörerna. Swedbank skyddas medan Carnegie får falla. Det behöver dock inte vara så. Mindre aktörer kan samarbeta på många områden (exempelvis teknisk plattform), de har ofta en starkare ägarstyrning och en bättre lokal förankring där kunskapen om t ex långivare och villkor kan vara viktig för att hålla nere risken på verksamheten (Var det inte sparbankerna som stöttade Swedbank?). Vidare brukar det väl knappas vara ett problem för aktieägarna om deras bolag är föremål för uppköp. I alla fall inte om kortsiktig lönsamhet är prioriterad. Vill man som ägare skydda sig mot detta kan man välja att sälja av sina andelar i en enhet för att använda kapitalet till att stärka sitt ägande i en annan där ägarbilden upplevs mera fördelaktig.
Jag kan inte bedöma huruvida en bank är systemviktig eller inte, men konsensus verkar vara att vi har fyra sådana banker i Sverige. Det jag är emot är inte att bankerna är stora, utan att man vill använda skattebetalarnas pengar till att rädda dem [som misslyckas]. Denna politik kan inte vara lönsam. De flesta skulle gynnas av att ha en evolution i näringslivet där de starkaste överlever och inte som idag, ett klimat där de med bäst vänner bland politikerna gör det.
Kortfattat: Så länge man inte är beredd att låta en bank falla om den hanmnar på obestånd så ska man heller inte låta den existera i sin befintliga form. För mig är det marknadsekonomi. Om det är 1800-tals logik, så gärna för mig.
//Mattias
Posted by Mattias Jansson on december 07, 2011 at 09:32 em CET #
Anders och Mattias,
Jag håller med Mattias om att vi inte ska ha banker som är "too big to fail".
Samtidigt håller jag med Anders om att det inte vore bra att sätta ett tak för hur stor en svensk bank får bli (och tvinga fram delning när detta överskrids). Förutom Anders argument tror jag att märkliga incitament skulle skapas för bankerna.
Låt säga att man inför ett system med ett tak för de riskvägda tillgångarna, som stiger med den nominella BNP-tillväxten varje år. Då skulle de största bankerna (ifall kreditvolymen steg i takt med BNP) inte kunna satsa på att växa snabbare än marknaden (ta marknadsandelar), utan alla skulle bara göra precis vad som krävs för att behålla marknadsandelen och istället satsa på att nå hög avkastning i förhållande till de riskvägda tillgångarna. Konkurrensen riskerar att urholkas vad gäller lågmarginalprodukterna, som kräver en stor volym för att ge god avkastning, men som inte passar in i mixen för den bank som inte kan växa.
Givetvis skulle små hungriga banker kunna ta marknadsandelar på lågmarginal-produkterna eftersom de stora inte bryr sig om dessa, men redan från början skulle de sannolikt ha en strategi som inte uteslutande handlar om volymtillväxt, eftersom de vet att det är en strategi som har en tydlig bortre gräns.
Jag tror att rätt modell är att se till att sådana mekanismer finns på plats så att även de största bankerna kan låtas gå omkull. Då är bankerna inte "too big to fail" längre, trots att bankerna tillåts växa. Högre kapitaltäckningskrav är en liten del av detta, men inte hela pusslet.
Det räcker inte att tvinga de systemviktiga bankerna att gardera sig mot förluster, utan vi måste se till att banksystemet klarar att en eller flera storbanker går omkull. För att det ska ske måste även småbanker ha mer kapital och bättre likviditetshantering, samtidigt som rutiner byggs upp för hur en storbanks kollaps ska hanteras av alla parter.
Posted by Karl Avedal on december 07, 2011 at 10:21 em CET #