Igår fick vi reda på lite mer om regeringens stabilitetsplan. Ännu är flera detaljer oklara, och en slutgiltig analys låter sig ännu inte göras.

Förslaget väcker dock i ett första skede vissa frågetecken. Kanske rätas de ut när fler detaljer presenteras.

Det första jag undrar är ifall man är nödd och tvungen till dessa åtgärder. Regeringen verkar hittills inte ha sett som sin uppgift att egentligen förklara varför paketet behövs. Hittills har ingen av de större svenska bankerna visat på en enda kvartalsförlust under krisen, eller på några signifikanta kreditförluster. Den svenska allmänheten kan fortfarande låna pengar, även om räntorna höjts något. Vi har ännu inte en situation där allmänheten tvingas betala några extrema räntor för sina rörliga lån. De svenska bankerna har inte öppet ropat på hjälp. Kanske har de ropat på hjälp direkt till regeringen? De har i varje fall inte ropat till medborgarna.

Ändå pratar vi om mycket kraftfulla åtgärder. Så varför behövs planen? Delvis beror väl planens tillkomst på att man implementerar den överrenskommelse som gjorts inom EU, men man menar väl ändå att planen, med tanke på sin radikala karaktär, är direkt nödvändig för Sverige och till gagn för medborgarna?

Så hur argumenterar man för planen? Några argument har förts fram, men inget av dem känns helt självklara. Den huvudsakliga anledning som nämns först i måndagens pressmedelande är att lindra finansorons effekter för svenska hushåll och företag. Jag antar att det innebär att huvuduppgiften är att se till att svenska hushåll och företag har fortsatt tillgång till krediter med rimliga villkor. Det finns många åtgärder som skulle ha möjlighet att verka i den riktningen, som vore betydligt mindre drastiska. Kraftfulla likviditetsstärkande åtgärder från Riksbanken tillsammans med fortsatta räntesänkningar skulle möjligen kunna förbättra kreditgivningen till allmänheten i tillräcklig utsträckning, utan att man lyfter över någon större risk till staten och därigenom skattebetalarna. Man kan också tänka sig andra åtgärder som inte innebär samma risköverföring.

Min andra fråga blir därför, har man uttömt alla andra möjligheter? En statlig garanti är en riskfylld affär för staten, skattebetalarna, samhället och på sikt även för bankerna. Det är rimligen en åtgärd som bör vidtas först när det är nödvändigt för att hindra en ännu större kostnad. Är vi där idag? Det ger inte regeringen något egentligt svar på. Frågan är om veckans kvartalsrapporter från bankerna ger ytterligare svar på den frågan.

Ett annat argument som nämnts är att man runt om i världen nu inför dessa garantier och att det är viktigt att även länder som hittills klarat sig bra deltar för att lugna marknaden, samt att det är viktigt ur ett konkurrensperspektiv att svenska banker inte missgynnas genom att inte få tillgång till en statlig garanti som deras konkurrenter har. Bankernas konkurrenssituation är inte något man visat denna hänsyn till tidigare, och jag har lite svårt att tro att man är så orolig för den. Visst, ifall de flesta liknande länder ger sina banker garantier kan svenska banker hamna i ett konkurrensunderläge. Men, detta blir ett bra argument först ifall man under en längre tid misslyckas med att med andra åtgärder återställa ett visst lugn vad gäller bankernas finansiering.

Ifall vissa svenska banker skulle kunna klara att finansiera sig via faciliteter i Riksbanken mot ställda säkerheter, utan statlig garanti, skulle det till och med kunna vara en fördel för dessa i och med att de skulle behålla större frihetsgrader, slippa kostnaderna för stabilitetsplanen (som delvis är ekonomiska men i ännu högre grad handlar om bankernas rykte och framtida status i samhället), och kunna dra nytta av detta genom att gå på offensiven på marknader där andra banker drabbats så hårt att de inte orkar göra annat än reda upp redan existerande problemkrediter. Vet regeringen att läget för de svenska bankerna är såpass dåligt att det är ett omöjligt scenario? Kanske vet de det, men det är inget medborgarna fått reda på.

Nåväl, om vi för tillfället antar att planen är nödvändig. Är den isåfall bra utformad?

Även vad gäller detta ser jag vissa frågetecken.

En risk jag ser är att utbudet av statsgaranterade tillgångar blir så stor att det under en period blir ännu svårare att låna utan statsgarantin. Målet borde rimligen vara att statsgarantin ska behöva utnyttjas så lite som möjligt, men ifall man kan låna ut till en hygglig ränta till en bank, med statlig garanti, varför ska man då låna ut något alls utan garanti? Detta kan innebära att banker som skött sig, och därför inte vill delta i garantin, tvingas betala för att andra misskött sig och blir då förlorare på garantin.

Ett annat tänkbart scenario är att även de som skött sig tvingas gå med i garantin, eftersom alla deras konkurrenter är med och de inte kan ses som en större risk själva. Även i detta scenario drabbas bankerna som skött sig av de andra bankernas agerande, även om man riskjusterar avgifterna, vilket man avser göra.

Ifall det inte spelar någon roll för bankerna om de själva skött sig så riskerar det att skapa farliga beteenden i framtiden. Vi riskerar att få ett större risktagande snarare än mindre, ifall banker som tagit för stora risker gynnas på bekostnad av de som tagit små risker. Det vore en tragedi ifall de banker som tagit för stora risker går ur krisen som ännu starkare medan banker som gjort sin hemläxa ordentligt går ur krisen med en svagare position än de hade innan. Detta är möjligt ifall de banker som byggt upp en starkare marknadsposition genom att ta för stora risker skyddas av pengar från de banker som inte velat konkurrera om de krediter som nu skulle kunnat ge problem utan en statlig garanti.

Men, kanske är paketet ändå det bästa vi kan få i dagsläget, med tanke på den internationella situationen med bred enighet kring liknande paket i EU. En slutgiltig dom får vänta.