En av de viktiga diskussioner som fått ökat fokus under finanskrisen är hur finanssystemet ska regleras och det glädjer mig att det uppstått en seriös diskussion med sunda och djuplodande resonemang. Exempel på djuplodande analys kan finnas i exempelvis The Turner Review och i The Fundamental Principles of Financial Regulation.

Dessa rapporter, och flera andra i ämnet, är läsvärda och det finns därigenom ett bra underlag för en diskussion som kan leda till en reglering som kan fungera bättre än den nuvarande.

Under de senaste åren, även långt innan den nuvarande krisen, har USAs "trippla underskott" diskuterats väldigt mycket. Med detta menar man normalt sett att USA haft stora handelsbalansunderskott, budgetunderskott och ett sparandeunderskott.

Dessa underskott hänger delvis ihop med varandra. Stora kapitalflöden till USA och till dollarn skapar ett handelsunderskott genom att valutan kommer att stärkas tills dess att handelsutflöden motsvarar de finansiella inflödena. Dessa kapitalflöden rubbar också kredittillgång och inhemska tillgångsmarknader på ett sätt som innebär att sparande missgynnas och låntagande gynnas. Därigenom slår dessa flöden också på det privata sparandet. Vad gäller dessa två underskott är de alltså inte nödvändigtvis ett resultat av dålig amerikansk produktivitet eller slösaktighet, utan kan alltså också förklaras utifrån globala obalanser som i första hand understötts av andra regeringar än den amerikanska.

I torsdags höll Svante Öberg tal om det aktuella ekonomiska läget.

Som så ofta nämnde Öberg i anförandet produktivitetsutvecklingen och utvecklingen för enhetsarbetskostnaderna, som han ser som oroande. Jag har talat om detta förut, men eftersom delar av direktionen, och då kanske främst Öberg, fortfarande lägger en sådan vikt vid kortsiktiga förändringar i den uppmätta produktiviteten så kan det vara intressant att diskutera vad detta innebär och vilken påverkan dessa siffror bör ha på penningpolitiken.

Eftersom mitt senaste inlägg om kreditexpansion och inflation ledde till en rad frågor och kommentarer så tänkte jag skiva lite om det mest grundläggande vad gäller hur kreditexpansion, penningmängd och inflation hänger ihop.

Låt oss börja med att i detta inlägg titta på ett extremt förenklat fall. För att förklara principen för penningmängdsökning behöver vi inte blanda in banker eller fractional reserve banking utan vi kan studera ett extremt enkelt samhälle.

Dagens inlägg är tänkt att kunna förstås av ganska många och kommer inte att gå in på tekniska detaljer i samma utsträckning som vanligt. Ni som redan är fixed income-experter kan se detta som en varning för att inlägget kanske inte ger er så mycket. Nu till ämnet.

När reporäntan nu sänks till rekordlåga nivåer måste man ställa sig frågan. Har Riksbanken gått för långt och kommer vi att om några år stå inför situationen att vi antingen höjer räntan till tvåsiffriga nivåer och/eller riskerar tvåsiffrig inflation?

En kort reflektion är att i och med att Nordea idag meddelade att man tar in nytt kapital i en nyemission så har alla fyra svenska storbanker i någon form beslutat att ta in nytt kapital. Handelsbanken har emitterat primärkapitallån och de övriga tre har genomfört eller beslutat om nyemissioner av aktier. Alla dessa har gjort det utan hjälp från regeringens nya stödpaket. Eller, visserligen får Nordea pengar av staten, men i Nordea är staten redan ägare och man tecknar sig endast för den andel av nyemissionen som motsvarar existerande innehav.

Appropå diskussionen här och här, så är det alltså tydligt att det faktiskt går att få tag på nytt kapital för bankerna, ifall de nuvarande aktieägarna är beredda att ta kostnaderna för det, vilket inte känns helt osunt.

Ett ovanligt ämne för denna blogg är energipolitiken, men det går inte att blunda för det faktum att energi kommer att vara en stor ekonomisk utmaning och möjlighet i och med att vi ska ställa om till ett lågkoldioxidsamhälle.

Sverige har extremt goda förutsättningar för att bli ledande vad gäller produktion av lågkoldioxidenergi, men kommer vi att utnyttja dem?

Regeringen föreslog i tisdags vad de kallar "åtgärder för att stärka bankernas kapitalbas och därmed öka utlåningen". För en månad sedan kommenterade jag diskussionerna om en sådan åtgärd här.

Redan i förslagets rubrik säger regeringen vad målet är; det är tydligt uttryckt som ökad utlåning. Man betonar tydligt att åtgärderna inte handlar om att undsätta banker på fallrepet utan om att åtgärderna är offensiva för att förbättra kredittillgången."Vi erbjuder bankerna 50 miljarder kronor, det betyder att bankerna i sin tur kan låna ut i storleksordningen 500-600 miljarder kronor", säger Anders Borg om åtgärden, enligt DN.se. Det handlar inte om riktade insatser för att stödja specifika företag eller sektorer utan åtgärden är en generell åtgärd för att öka kreditgivningen totalt, vilket innebär att det är en åtgärd för att öka penningmängden.

Med andra ord är detta en penningpolitisk åtgärd och i praktiken innebär det att man gör ett avsteg från principen om att penningpolitiken ska utföras av en oberoende Riksbank som är ensamt ansvarig för inflationsmålet. Just nu tycks man resonera att alla kockar ska vara med och koka den penningpolitiska soppan för att den ska bli bra nog.

Bloggarna har utmanats att skriva ekonom-haikus (se här, här, här och här). Såhär på fredagkvällen kan väl jag också ge ett bidrag som handlar om ämnet för denna sajt. Läsarna inbjuds till att skriva egna alster!

dyr olja igår

nu förs banker ut på bår

Ingves... vad är värst?

Finansinspektionen meddelade i fredags att man kommer att tillåta att primärkapitaltillskott kommer att få utgöra 30 procent av en banks primärkapital, mot tidigare 15 procent.

Jag har tänkt att någon gång skriva en längre artikel om hur en banks balansräkning ser ut, och vilka krav bankregleringarna ställer på den, och därigenom, hur mycket bankerna tillåts låna ut i förhållande till det kapital de har.

En sådan översikt får vänta lite, men för att förstå vad Finansinspektionens beslut innebär, kan det vara värdefullt att titta på ett ur regulatorisk synvinel väldigt viktigt nyckeltal: primärkapitalrelationen.

Ett sätt att närma sig Riksbankens verksamhet är att titta på deras balansräkning. Liksom för andra organisationer kan man på balansräkningen se vilka tillgångar och skulder Riksbanken har, och i Riksbankens fall är dessa tillgångar och skulder centrala delar av det svenska monetära systemet.

Krisen har dramatiskt förändrat Riksbankens balansräkning. Jag studerar hur i detta inlägg.

Några gånger har jag diskuterat den kritik av inflationsmålet som framförts i media under senare tid. Kritiken har handlat om att inflationsmålet inte skulle he gett den räntenivå som vore optimal för
att skapa makroekonomisk balans. Jag har bemött dessa argument här och här.

Idag vill jag argumentera för att det inte räcker med att ställa sig frågan om huruvida inflationsmålet ger en optimal ränta för jämn konjunkturutveckling eller makroekonomisk balans, utan att man också måste ställa sig frågan om vad som ska utgöra basen för vår valutas värde, om inte inflationsmålet.

En av de makroekonomiska variabler vi ofta diskuterar är handelsbalansen. Handelsbalansen utgör differensen mellan export och import; ifall en stat exporter mer än den importerar så talar man om ett handelsöverskott eller en positiv handelsbalans.

Den senaste tidens svaga världskonjunktur och kronförsvagning har satt nytt fokus på utrikeshandeln. Exportbolagen brottas med svagare exportmarknader, men hjälps av en svagare krona. Man skulle kunna se denna hjälp till exportbolagen som något positivt. Traditionellt har vi i Sverige varit ganska förtjusta i att försvaga vår valuta i syfte att underlätta för exporten, bland annat med en rad devalveringar under 70- och 80-talen.

I denna artikel argumenterar jag för att ett stigande handelsöverskott i krisens fotspår faktiskt inte vore ett gott tecken.

I förra veckan meddelade Finansinspektionen att man övervägde att genomföra en förändring av föreskrifterna för pensionsbolag så att de kommer att ges möjlighet att beräkna diskonteringsräntan som genomsnittet av statsobligationsräntan och räntan på säkerställda bostadsobligationer istället för genomsnittet av statsobligationsräntan och swapräntan. Idag meddelade man att man genomför detta från och med den 11 november.

Jag har fått frågor om vad detta faktiskt betyder, rent praktiskt och för marknaden, så jag tänkte försöka ge en kort förklaring, eftersom en förklaring av vad detta innebär tycks saknas i affärspressen.