Att skillnaden mellan reporäntan och bankernas upplåningskostnader, samt skillnaden mellan bankernas upplåningskostnader och bolånetagarnas räntor stigit markant är nog känt för de flesta ränteintresserade. Sammantaget har detta medfört en mycket hög bolåneränta i förhållande till reporäntan, samt en hel del ilska bland låntagare som sett sina räntor stiga.

Regeringen har ägnat sig åt så kallad moral suasion och skällt på bankerna om marginalerna, antingen för att vinna politiska poäng eller för att faktiskt hålla nere räntemarginalerna. Möjligen har metoden hjälpt något med det första målet, men det är inte direkt tydligt att metoden varit effektiv för att uppnå det andra målet. Finansministern tycks dock tro att metoden fungerar och har fortsatt skälla idag. Man har också beslutat att ge finansinspektionen i uppdrag att granska marginalerna och nu hörs starka röster för att regeringen ska ge SBAB instruktioner att sänka räntemarginalerna för att ge storbankerna konkurrens. Jag tror inte att dessa åtgärder skulle innebära någon signifikant förbättring av konkurrensen, och möjligen till och med en försämring. I detta inlägg vill jag förklara varför, och vad jag tror skulle hjälpa på riktigt för att återställa konkurrenssituationen.

Som väntat har det idag meddelats att de systemviktiga bankerna i Sverige kommer att få hårdare kapitalkrav ställda på sig. Från 2013 krävs en kärnprimärkapitalrelation (exklusive kontracyklisk buffert) på 10% och från 2015 12%, medan standardreglerna i Basel III kräver 7% (med införande från 2019). Dessa nivåer hamnade något högre än förväntat.

Det finns relativt goda argument för högre kapitalkrav.

I praktiken har de stora svenska bankernas åtaganden sedan länge åtnjutit en implicit statsgaranti.

Få bedömare tror att staten skulle låta någon av de fyra storbankerna (eller SBAB) att gå omkull såtillvida att de inte skulle fullfölja sina åtaganden mot sina långivare.

Detta har medfört att bankernas aktieägare kunnat binda mindre kapital i bankerna än de annars hade varit tvungna för att uppnå sina låga upplåningskostnader. Staten och skattebetalarna har stått för en del av risken.

Det nya regelverket är tänkt att skjuta över risk från skattebetalarna till investerarna, som via en större mängd investerat riskkapital får stå för förlusterna när dessa uppstår. Detta är givetvis fullt rimligt; vinsterna och riskerna ska placeras hos samma aktör, vilket inte alltid skett historiskt.

I spåren av skuldkrisen inom eurozonen presenteras nu allt mer radikala förslag för hur krisen ska lösas. Bland annat har Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy lagt fram flera förslag, som alla på något sätt innebär en minskad ekonomisk suveränitet för euroländerna.

Jag har fått flera frågor om hur jag ser på problemen för PIIGS-länderna. Jag borde skriva om den nuvarande situationen, men så länge får jag hänvisa till ett inlägg jag skrev för ett drygt år sedan som fortfarande är lite aktuellt: Stigande räntespreadar mellan euro-länders skulder, ett potentiellt stort problem.

Efter en vinter med ovanlig kyla och extrema pristoppar på el har elmarknaden hamnat i fokus

Ämnet är politiskt mycket laddat vilket också synts i kvaliteten på debatten. Myter blandas med rena osanningar och halvsanningar. Debattörer som uppenbarligen varken vet hur elmarknaden fungerar idag eller hur den fungerande för tjugo år sedan uttalar sig om vad som blivit sämre och varför det blivit sämre. Myter om att kärnkraftsreaktorer stängts av mitt i december för planerat underhåll har förekommit i media, trots att den som följt med i turerna kring Ringhals 1 och 2 vet att de varit avstängda mycket länge på grund av fel, brister och nödvändig modernisering. Den diskussion jag vill ta idag handlar dock inte om detta, utan om hur elmarknaden fungerar. Den mytiska avregleringen av elmarknaden nämns ofta som en anledning till varför elpriserna är höga, och beskrivs som ett exempel på hur avreglering är dåligt.

Den som följt bloggen ett tag vet att jag flera gånger tidigare argumenterat för att vi idag inte har någon husprisbubbla. Samtidigt har jag också argumenterat för att priset på boende inte fångas upp av KPI (eller KPIX eller KPIF) på ett meningsfullt sätt och jag har skrivit om att jag menar att Riksbanken sänkt räntan lite väl lågt och i alltför liten utsträckning oroar sig för den kreditexpansion vi sett även under denna kris.

Jag tänkte nu fortsätta diskussionen om varför det är ett såpass stort problem att boendepriserna inte korrekt återspeglas i KPI utifrån ett nytt perspektiv, nämligen att det är stor skillnad på olika sorters bubblor.

Det är inte speciellt lätt att se in i framtiden. Varken jag eller någon annan kan svara på vilken tillväxt vi kommer att få se under det kommande seklet. Ofta hör eller läser jag dock om profetior om att tillväxten snart är över.

Det kan handla om personer som ser en konflikt mellan det ekologiskt hållbara samhället, som bygger på ett evigt kretslopp, och tanken om en ständigt ökande produktion, personer som ser en stagnerande och så småningom fallande oljeproduktion som tillväxtens baneman, eller på annat sätt finner en konflikt mellan det faktum att jorden har ändliga resurser och att man förväntar sig oändlig tillväxt. Ett av många exempel på detta resonemang finner jag exempelvis hos den intressanta bloggen Flute-tankar.

Det finns förstås en uppenbar paradox i förhållandet mellan begränsade resurser och obegränsad tillväxt. Givetvis ligger det mycket i att en minskad oljeproduktion försvårar produktion av många andra varor. Allt större medvetande om miljöförstöringens verkliga kostnader hindrar också hänsynslös exploatering av vår jord. För att utifrån dessa sunda antaganden dra slutsatsen att evig tillväxt är omöjlig måste man dock strunta i tillväxtbegreppets essens.

För den som vill förstå den svenska kredimarknaden så presenterade Riksbanken idag en publikation om den svenska finansmarknaden 2009. Den handlar inte enbart om kreditmarknaden, men den är mycket läsvärd för den intresserade, med ett enkelt men djuplodande upplägg.

På den intressanta sajten Second Opinion kan vem som helst bidra med granskning av mediernas nyhetsrapportering. Detta är ett mycket välkommet initiativ, då granskningen av nyhetsflödet idag är väldigt begränsad och rena felaktigheter dagligen passerar utan att någonsin bli korrigerade.

Nyligen presenterade Mäklarsamfundet tillsammans med Second Opinion en rapport om hur media rapporterat om förändringarna i bostadspriser. Rapporten ska givetvis, som alltid, läsas kritiskt och statistiken som presenteras i den får inte tolkas som sanning, utan som statistik. Tyvärr saknar rapporten en diskussion om tillförlitligheten i statistiken och de inneboende problemen i att försöka ge ett facit över hur bostadspriser utvecklats med tanke på att bostäder inte är likvärdiga råvaror utan att varje bostad är unik.

Med det sagt så är det ändå en intressant rapport att läsa.

Som de sociala djur vi är har vi väldigt lätt att ryckas med av en idémässig trend som skapas och frodas i ett samhälle, vilket jag tidigare skrivit om här.

Både under låg- och under högkonjunktur frodas överdrifterna. Den egna tidens betydelse överdrivs något enormt och en bild skapas att vi just nu lever i världshistoriens tidsmässiga centralpunkt; i en tid då allt ska avgöras. Denna temporala provinsialism är inte ny utan jag skulle tro att den har funnits med oss människor så länge som vi resonerat kring vår historia. Nutidens utmaningar beskrivs som helt nya och betydligt mer avgörande än de utmaningar tidigare generationer mött, oavsett om det handlar om krig, svält, miljöförstöring, terror, nya sjukdomar eller ekonomiska problem, även i de fall då utmaningarna i själva verket är av högst begränsad betydelse historiskt sett.

Länge har spekulationer första kring huruvida de baltiska länderna ska komma att devalvera. I första hand handlar spekulationerna om Lettland, men en devalvering i Lettland skulle även sätta press på även Estland och Litauens valutor.

Argumenten för en devalvering är tydliga. Lettland har haft en mycket högre inflation än Eurozonen och i och med att kostnadsutvecklingen inte kunnat hanteras genom en försvagning av Lettlands valuta så har konkurrenskraften dramatiskt försämrats med stora obalanser gentemot omvärlden som följd. Lettland står därför inför valet att antingen genomföra en extremt tuff politik för att minska den inhemska kostnadsbilden, eller att devalvera. Man har hittills valt det första alternativet, men frågan är om man når i mål med den plan man nu försöker exekvera.

Jag har några gånger skrivit om huspriser på denna blogg. Visserligen tycker jag att media generellt fokuserar allt för mycket på husprisers kortsiktiga variationer, men med tanke på den kreditkris som delvis orsakats av allt för lättvindig utlåning med fastigheter som säkerhet i bland annat USA, och de dramatiska prisökningar och sedan prisfall på fastigheter som detta möjliggjort, så vill jag ändå diskutera huspriser och krediter ur ett par perspektiv. Idag tänkte jag fortsätta diskussionen om husprisbubblor.

En av de viktiga diskussioner som fått ökat fokus under finanskrisen är hur finanssystemet ska regleras och det glädjer mig att det uppstått en seriös diskussion med sunda och djuplodande resonemang. Exempel på djuplodande analys kan finnas i exempelvis The Turner Review och i The Fundamental Principles of Financial Regulation.

Dessa rapporter, och flera andra i ämnet, är läsvärda och det finns därigenom ett bra underlag för en diskussion som kan leda till en reglering som kan fungera bättre än den nuvarande.

Under de senaste åren, även långt innan den nuvarande krisen, har USAs "trippla underskott" diskuterats väldigt mycket. Med detta menar man normalt sett att USA haft stora handelsbalansunderskott, budgetunderskott och ett sparandeunderskott.

Dessa underskott hänger delvis ihop med varandra. Stora kapitalflöden till USA och till dollarn skapar ett handelsunderskott genom att valutan kommer att stärkas tills dess att handelsutflöden motsvarar de finansiella inflödena. Dessa kapitalflöden rubbar också kredittillgång och inhemska tillgångsmarknader på ett sätt som innebär att sparande missgynnas och låntagande gynnas. Därigenom slår dessa flöden också på det privata sparandet. Vad gäller dessa två underskott är de alltså inte nödvändigtvis ett resultat av dålig amerikansk produktivitet eller slösaktighet, utan kan alltså också förklaras utifrån globala obalanser som i första hand understötts av andra regeringar än den amerikanska.

I torsdags höll Svante Öberg tal om det aktuella ekonomiska läget.

Som så ofta nämnde Öberg i anförandet produktivitetsutvecklingen och utvecklingen för enhetsarbetskostnaderna, som han ser som oroande. Jag har talat om detta förut, men eftersom delar av direktionen, och då kanske främst Öberg, fortfarande lägger en sådan vikt vid kortsiktiga förändringar i den uppmätta produktiviteten så kan det vara intressant att diskutera vad detta innebär och vilken påverkan dessa siffror bör ha på penningpolitiken.