På senare tid har jag ägnat all tid åt mitt arbete, som givetvis alltid måste gå före bloggen. Jag börjar dock se ett visst ljus i tunneln och hoppas därför att jag ska kunna börja skriva med lite kortare mellanrum igen.

Det finns mycket jag vill ha sagt. Idag vill jag skriva lite mer om den temporala provinsialism som jag menar genomsyrar den nationalekonomiska diskussionen. Med temporal provinsialism menar jag att man ser på nutid, historia och framtid nästan uteslutande utifrån den nuvarande tidens problem; man ser endast den lilla provins av tid man själv just nu befinner sig i. Detta är ett problem bland annat eftersom det innebär att vi riskerar att ständigt förbereda samhället endast på en repetition av den senaste krisen, istället för att skapa system som kan hantera kriser generellt.

Under varje ekonomisk kris som jag upplevt finns det vissa mönster som gått igen. Ett av dessa är att man många gånger får höra att aktuella krisen är den värsta sedan 30-talet. Det gällde såväl stagflationsepoken under 70-talet, 90-talskrisen, dotcom-kraschen efter millenieskiftet, samt dagens kredit- och investeringskris.

Visserligen har inte EU-parlamentsvalet så mycket med denna bloggs ämne att göra, men jag vill ändå skriva om något jag tyckt mig se vid varje val till EU-parlamentet, som kanske också kan vara en förklaring till det i jämförelse med riksdagsvalet låga intresset.

I Sverige diskuteras nästan inte alls det resultat av valet som faktiskt är relevant, nämligen hur det nya EU-parlamentets sammansättning blir. Under förra valets valvaka satt jag och undrade hur fördelningen av mandat såg ut att bli, men det var stört omöjligt att få någon information om detta i svensk TV. Istället ägnades nästan all tid åt varje liten förändring i hur resultatet såg ut att bli vad gällde fördelningen av de svenska mandaten. Ville man se hur parlamentets sammansättning såg ut att bli så fick man titta på nätet eller utländska kanaler.

Under denna valrörelse syns samma inställning. Man studerar valet som om det vore ett svenskt val, som om det viktiga vore hur de 18 svenska mandaten (av 736 som ska fördelas i valet) fördelas mellan de svenska partierna.

Under finanskrisen och i samband med kronfallet, så har frågan om en svensk euro-anslutning blivit allt mer aktuell. I måndags presenterade dessutom SVT och Sifo en opinionsundersökning som visade på ett icke statistiskt säkerställt övertag för ja-sidan.

År 2003 röstade jag för att Sverige skulle införa euron som valuta. Jag såg då ett antal goda skäl för ett euro-inträde.

Ofta diskuteras i media vad som orsakade finanskrisen. En av de teser som nämns är att bankpersonal tagit enorma risker. Drivna av stor möjlig avkastning har man blundat för riskerna och slutligen förlorat allt.

Det är en tilltalande tes, men även om den givetvis stämmer för enstaka fall, så tror jag i stort inte på den.

In a blog entry from today I took issue with Paul Krugman and argued that the US is not (yet) in a liquidity trap, but in a credit crunch. I think it is an important discussion because you need to know what sort of problem you're facing to know how to deal with it.

Of course, a liquidity trap is just a word, and in a response that seems directed at my discussion, Professor Krugman today writes that:

"Well, my definition of a liquidity trap is, purely and simply, a situation in which conventional monetary policy — open-market purchases of short-term government debt — has lost effectiveness. Period. End of story."

If we use that definition I agree that the US is most likely in or near a liquidity trap. Of course we can't actually know yet if the lowering of the fed funds rate to essentially 0 will have been effective, considering the long lag between a central bank action and macro economic effects, but I side with Krugman in thinking that it isn't nearly enough.

Since this blog entry is about the US, I have chosen to write this entry in English. The regular Swedish programming will return shortly.

UPDATE: Added a couple of sentences on the credit crunch versus liquidity trap discussion.

UPDATE 2: In a new entry, here, I discuss today's entry by Paul Krugman, in which he takes issue with bloggers like me, who discuss whether the US is in a liquidity trap. To avoid a debate on definitions, I try to move beyond the word "liquidity trap" and look at the existing situation.

In US macro economic debate, there is currently a lot of focus on the benefits of various forms of stimulus and on what the state of the economy actually is.

The debate has degenerated into a political cage match in which normally very articulate professors make very crude and naive comments. It seems that economists currently do not believe in presenting a reasonably balanced picture based on modern economic research by researchers belonging to different schools of thought. Instead, most economists seem to present an extremely simple picture, based on a very narrow set of assumptions that fit their own political view, without caring at all about any research results pointing to other realities.

Enligt SvD.se ifrågasätter det skånska socialdemokratiska partidistriktet stora delar av det ekonomisk-politiska ramverket vi använt oss av under tiden efter 90-talets kris.

Givetvis ska man alltid omvärdera och ifrågasätta de lagar och förordningar som finns, men i detta fallet bör slutsatsen enligt mig bli att vi absolut inte ska genomföra de förändringar man pratar om nu.

Det ramverk vi har, med ett överskottsmål för statsbudgeten sett över en hel konjunkturcykel och en obereonde riksbank med uppgiften att upprätta ett stabilt penningvärde och främja ett säkert och stabilt betalningsväsende, har fungerat mycket väl sedan det infördes.

Före jul uttrycktes stöd för tanken att staten skulle skjuta till nytt kapital till de svenska bankerna, för att möjliggöra ökad utlåning framförallt till företag. Detta skulle göras mot bakgrund av en allt svårare situation för företagens finansiering efter att utländska aktörer dragit sig tillbaka från marknaden samtidigt som flera inhemska banker vill försvara sin kapitaltäckningsnivå och därför begränsa utlåningen.

Jag är dock själv tveksam till att statliga investeringar i solida banker är rätt väg att gå.

Såhär i mellandagarna vill jag kosta på mig att lyfta blicken en aning från den dagsaktuella ekonomiska utvecklingen och bli en aning filosofisk.

I detta inlägg diskuterar jag hur vi kan passa in den nuvarande krisen i ett generellt mönster för mänsklig utveckling, som vi är dömda att leva med.

Sedan regeringen presenterade sitt senaste stimulanspaket har kritiken varit hård och framförallt gällt att regeringen gör för lite. Paketet har i olika ordalag beskrivits som alldeles för litet. Exempelvis kallade Gunnar Örn på di.se regeringens paket för en flugsmälla.

Av vilken storlek bör då den finanspolitiska stimulansen vara? Vilka är avvägningarna som behöver göras?

I och med det senaste paketet uppgår nu stimulanserna för nästa år till ca 40 miljarder kr. Ifall nu regeringen gör alldeles för lite, vad är lagom? Få väljer att specificera hur mycket de vill att regeringen ska satsa.

Jag har varit ganska kritisk mot hur media hanterar en sak som sanningen (bland annat här). Syftet med denna sajt är inte att granska hur övrig media hanterar granskningen av penningpolitiken, men ibland är det svårt att hålla sig borta från att kommentera vissa uppenbara lögner.

Ett av de mest diskuterade ämnena just nu är hur man bör konstruera ett stimulanspaket som kan möta den lågkonjunktur vi nu befinner oss i.

Bland annat föreslog Lars Calmfors i tisdags på DN Debatt att regeringen bör sänka momsen tillfälligt och även i övrigt genomföra åtgärder som ska motverka ett bortfall i privatkonsumtionen. Liknande tongångar förekommer hos många andra. Calmfors erkänner att ett problem med stimulans av utrymmet för privatkonsumtion är att man riskerar ett stort "läckage" genom att en del av pengarna kommer gå till sparande eller till import, men argumenterar ändå för sådana åtgärder. Argumentet för att agera för att stärka privatkonsumtionen är framförallt att det kan ge snabb effekt.

Calmfors skriver en del bra saker, som att stimulans bör vara generell och inte vända sig till specifika företag eller branscher. Jag menar dock att hans fokus på att stötta privatkonsumtionen är felriktat.

Under senaste tiden har allt mer fokus hamnat på bolåneinstitutens räntemarginaler, och framförallt då på det faktum att de stigit under den nuvarande kreditkrisen.

Bland annat denna sajt följer dagligen räntemarginalerna för SBAB och Swedbank och det är högst tydligt att marginalerna gentemot STIBOR stigit på korta lån.

Reaktionen på detta har varit allt annat än mild. I dagspressen, affärspressen och på diverse forum på webben har man kunnat läsa om folks ilska över fenomenet. Till och med finansministern har uttryckt missnöje över detta faktum. Bankerna har inte erbjudit några tydliga förklaringar som kan accepteras av bolåntagarna.

Men vad har egentligen hänt? Är bankerna giriga och försöker utnyttja krisen för att tjäna mer pengar? Eller handlar det om att bankerna gjort dåliga affärsbeslut och att bolåntagarna nu får betala för dessa? Eller är pressen och finansministern dåligt informerade om hur bankernas situation ser ut?

Från Comboloans nyhetsbrev idag:

Ämnesrad: "Räkna med prisras"

Först i texten: "Redan innan Riksbankens höjning av styrräntan kom rapporter om att ett
prisras på bostäder är att vänta, nu ser det ganska givet ut."